Hotet var verkligt

Klockan är åtta på torsdagsmorgonen. Anders Wiklander, som jobbat som polis i 15 år, tidigare var han sjuksköterska, står i polishusets foajé där nattens drama utspelat sig.

Han ser samlad ut, säger att han känner sig okej, är ännu inte förhörd om omständigheterna och kan därför inte ge några detaljer, men berättar så mycket han kan.

Minns han vad han gjorde strax innan?

Tydligt och av personliga skäl.

Han hade just pratat med och gratulerat sin dotter som fyller år den 25 februari när det ringer på polishusets porttelefon.

Porttelefonen är placerad vid en låst dörr i en sluss innanför polishusets yttersta entrédörr.

Anders Wiklanders kollega, en civilanställd, går iväg för att se vem som är vid dörren.

– Jag ville inte att han skulle gå själv till dörren så jag kom strax bakom honom.
Polis Anders Wiklander jobbar som inre befäl. När assistenten öppnar dörren in till polishusets foajé tränger sig två unga män in. De säger att de har en bomb och ska spränga polishuset.

Båda männen har något i händerna. Det ser ut som en utlösningsanordning. Anders Wiklander berättar att det också är tåtar och grejer, som fästs på ärmarna på deras kläder.

– Då blir det verklighet och jag sliter in min kollega till ett säkert område.
Männen är högljudda, uppträder berusat och har en spritflaska med sig.

– Den ene av dem är stressad. Pushig, beskriver Anders Wiklander.

Männen bankar på de låsta dörrar som leder in i polishuset.

– Hade de kunnat hade de tagit sig vidare in.
Männen skriver en lapp med krav om en telefon.

Via en lucka i receptionen skickar polisen ut en mobiltelefon.

Männen begär att få prata med en lokal polis, som de vet namnet på. Denne rings in och deltar i förhandlingsarbetet under natten.

Var ni gisslan?

– Jag kände det inte så. Vi kunde vara kvar i byggnaden men i en annan del. Jag hade ingen känsla av att det skulle gå snett för någon av oss.

Men hotet var verkligt, vad som helst kunde hända.

– Vi utgick hela tiden från att det rörde sig om en skarp bomb. Det fanns ingen anledning för oss att inte tro på dem.
Båda männen har känts igen av poliserna. Om det ställts andra krav från männens sida vill Anders Wiklander av utredningsskäl inte gå in på.

Han säger att samtalet med männen går lugnt och tryggt till. Det är aldrig aktuellt att övermanna dem med andra metoder.

– Vi försöker alltid lösa situationer med kommunikation.
Men ingen vet hur belägringen av polishuset kommer att sluta.

Medan samtalet med männen pågår tas nattens personal, fem personer, till en annan del av entréplan. De fyra personer som sitter frihetsberövade i arresten flyttas till häktet på husets fjärde våning.

Man planerar också för en evakuering. Då kommer de häktade föras till någon av fängelseanstalterna i centrum eller Vä. Personerna i arresten ska köras till polishuset i Karlskrona. Och polishusets civilanställda får avvakta hemma.
I foajén är männen kvar. De kan lämna byggnaden om de vill, men väljer att stanna. Timme efter timme.

Området kring byggnaden är avspärrat med bred marginal och bevakas av massor av poliser. Männen ska inte kunna fly.

Halv fem ger männen upp. De får klä av sig, så när som på kalsongerna, lämna byggnaden och gå in igen.

Klockan 04.45 på torsdagsmorgonen grips båda och förs till arresten.
Några timmar senare strömmar utredare, åklagare, kriminalvårdare in genom polishusets entré för en ny arbetsdag.

– Det ska bli skönt att åka hem och sova, säger Anders Wiklander.

Han har hunnit sitta ner tillsammans med de andra som befann sig i polishuset under natten och pratat.

– Det är så osannolikt att något sådant här ska inträffa att man tänker "har det verkligen hänt", säger han.

Senare på torsdagskvällen ska han gå på ett nytt arbetspass som inre befäl.