Glada över att vara vid liv

Karen, maken Richard och de tre sönerna Alexander, 18 år, Anton, 16, och Kevin, 10, hemma i Skättilljunga, men ändå inte. Kevin drömmer mardrömmar och har svårt att sova på nätterna. De övriga familjemedlemmarna reagerar på minsta ljud, är trötta, lättirriterade och frustrerade över att inte kunna hjälpa de jordbävningsdrabbade.

Karen är född och uppväxt i Chile och har inte varit där på 25 år och har där fem syskon (av elva), otaliga kusiner och andra släktingar utspridda över hela det avlånga landet.
Skräckbilderna från jordbävningen 1985, då familjens hus rasade samman sånär som på en vägg lever kvar hos Karen.

Först nu kände hon att det var dags att återse hemlandet och dags för familjemedlemmarna att träffa släkten.

Den 21 februari flög familjen. Efter en knapp veckas vistelse i broderns hus i en förort till Santiago hände det igen.

Klockan 03.34 natten till 28 februari vaknade Richard, Karen och sönerna likt miljontals andra chilenare av ett öronbedövande buller och av att marken skakade.

– Först reagerade jag inte. Eftersom jag har bott här innan är jag van vid mindre skalv och ville inte väcka de andra, säger Karen.

– Snart märkte jag att det inte var något vanligt skalv. Jag tog Kevin i famnen och sprang mot ytterdörren och där stod redan de andra.
Richard, som aldrig har upplevt något liknande, säger att det är svårt att beskriva.

– Det var ett öronbedövande ljud från alla håll. När jag klev ur sängen var det inget golv att kliva ned på, det var som borta. Sen gick det inte att gå, marken var som ett stormande hav och rörde sig upp och ned. Det var svårt att ta sig fram. Jag minns inte vad jag tänkte på, men måste ha varit chockad.
Skalvet pågick ett par minuter.

– Men det kändes som 15 minuter och som en evighet medan det pågick, säger Richard.

När de upptäckte att de hade klarat sig oskadda for tankarna till Alexander, som var ute på diskotek med kusiner. Det gick inte att nå honom på mobiltelefonen, men efter en halvtimme kom han hem, även han oskadd, men chockad.

– Där jag var gick det inte att gå någonstans. Folk sprang ut ur husen och skrek att de skulle dö, säger Alexander.
När familjen var samlad pustade de ut ett par timmar innan de vågade se sig omkring bland all förödelse i huset. När det ljusnade såg de också förödelsen i kvarteren.

– Man vågade inte gå utomhus direkt. Överallt hängde livsfarliga elledningar, säger Karen.

Det var inte över med det. I ett dygn var de utan el, i flera dygn utan vatten och ovanpå det alla efterskalv. Sonen Anton räknade till inte mindre än ett par hundra sådana. Överallt var det köer till mat och bensin.

– Vi tillbringade dagarna vid ytterdörren för att snabbt kunna ta oss ut och vi sov med öppna dörrar, säger Karen.

– Vid ett skalv skulle dörren kunna sätta sig och man skulle bli inlåst, förklarar Richard.

Så levde de fram till hemresedagen, som var förbokad söndagen 7 mars. Framförallt barnen ville komma hem så snabbt som möjligt, men det gick inte att få kontakt med flygplatsen förrän den 6 mars och då fick de beskedet att det skulle gå att flyga dagen efter.

– Precis när vi hade lyft med planet kom ett nytt efterskalv. Efteråt hörde jag att flygplatsen hade fått stänga. Hade vi inte flugit hem då, vet jag inte när vi hade kommit hem, säger Richard.
Hemma väntade jobb, skola och vardag, men hade det inte varit för barnen hade Karen gärna stannat kvar. Med sig hem har hon sin oro över släktingarna som får vara kvar i katastrofens Chile, många utan hem och med oviss framtid.

– Jag vill veta hur jag kan hjälpa till på bästa sätt, hur jag når fram till folk som vill hjälpa till och som vet hur jag ska kunna skicka hjälpen.

Trots allt är de glada över att vara vid liv. På fredagen före jordskalvet hade de tänkt resa till ett hus vid havet söder om Santiago, där skalvet var som värst och där tsunamivågor drog in över kusten, men de hade varit bortresta på annat håll och kom inte hem förrän vid midnatt på fredag.

– Då tänkte vi att vi får åka på lördagen i stället. Hade vi rest dit hade vi inte varit i livet nu, säger Karen.