Ridning ger både balans och kompisar

Kylan biter i tårna, medan hästarna sadlas. Eleverna är redo att sitta upp och snart kan också hästarna ledas ut till rampen. Först i tur är Tove Persson som gått på handikappridning i flera år. Det var hennes kusin Mia som lockade med henne och hon trivs.

- Det är roligt. Jag får upp mycket balans och träffar kompisar, säger hon.

Medan de andra lämnar rollatorer och rullstolar och får stöd att ta sig uppför rampen rider hon in i ridhuset. En efter en ansluter de andra, när de fått hjälp upp i sadeln. Lektionen kan börja. Uppvärmning först. Ryttarna rider runt i stora cirklar.

- Märker ni att hästarna är pigga i dag? Det blir de när det är kallt ute, säger instruktören Malin Worgard. En gång i veckan under terminerna samlas handikappryttarna och rider en timme. För dem kostar passet 70 kronor, halva priset mot andra lektioner. När handikappsektionen läggs ner måste de betala hela summan själva.

Samtidigt åker många färdtjänst från Bromölla, Knislinge, Tollarp och andra ställen till stallet i Hammarslund. Därför kan det bli för dyrt att fortsätta för flera.

- Många har andra aktiviteter också närmare sitt hem och då behöver de inte åka färdtjänst dit. Vi får väl se vad de prioriterar, säger Majvi Svensson, sekreterare i handikappsektionen.

Hennes dotter Annika Lund har gått på handikappridning sedan 1980 och kommer att anmäla sig för att fortsätta till hösten, men om det blir en fortsättning beror på hur många andra som vill vara kvar och om det kommer några nya elever.

- Allt, svarar Annika Lund när jag undrar vad som är bra och Majvi Svensson bygger ut resonemanget: "hästarna, Malin och att komma hit och träffa kompisar". Tove Persson är besviken över att handikappsektionen läggs ner.

- Det är tradigt. Jag är arg, men vad ska man göra?

Mattias Nackmar glider förbi elegant på sin Weltruf. Han har ridit sedan han var sex år och vunnit 16 förstapriser. Därför kommer han själv att fortsätta rida, men han hade önskat att fler kan göra det.

- Det är väldigt synd i och med att det har varit en möjlighet för barn och ungdomar som inte har så mycket annat. Det blir mycket gemenskap.