Den riskfyllda resan

– Så är det ju. Och ju närmare avresedag, desto mer funderar man.

Ändå har det aldrig varit fråga om att ångra sig. Det är ju detta han vill, detta han sökt sig till, bett de anhöriga om förståelse för. Den har han fått. Utan deras acceptans hade inte Stefan Ekwall suttit på militärens plan till Afghanistan.

– För både min och familjens skull är det viktigt med öppenhet och ärlighet. Vi vet vad jag ger mig in i, tillsammans.



Första gången Stefan gav sig in i utlandstjänst för det svenska försvaret, var i mitten av 90-talet. Då var det äventyret som hägrade för en ung skyttegruppschef. Det medger han i dag. Men han erkänner också vad det krigshärjade Bosnien gjorde med honom.

– Jag åkte dit för ett äventyr, men fick genomgå en turboprocess i mognad.

Han vill inte ge sig in i detaljer kring upplevelserna, men de var inte enkla att bära. Själva soldatlivet var han beredd på, men trots att han anser att försvarsmakten förberedde honom väl, går det inte att förbereda känslorna kunskapsvägen. De måste kännas. Genomlevas. Uthärdas.

– Misären och lidandet hos civilbefolkningen var jag inte beredd på. Det var tufft.

Så pass att han tiden efter hemkomsten ofta funderade på det. Han hade lärt känna sig själv ganska väl och funderade en hel del över hur kroppen reagerade, hur han förändrats. Och varför det var så svårt att komma hem.

– Det var faktiskt det allra svåraste. Hemkomsten. Att jag hade förändrats så mycket under så kort tid och att vännerna inte riktigt förstod.

Men han insåg samtidigt att han trivdes med utlandstjänstgöringen. Det var tillfredsställande att arbeta för andras säkerhet och välbefinnande. Och han ville mer.



Så han började läsa psykologi för att få svar. På hur man reagerar på att leva under ständig stress och med rädsla för sitt liv. Hur man funkar när man inte får vara ensam en enda liten stund, mer än på toaletten, under flera månader. Vad som sker när man ser lidandet och inte kan förhindra det. På ledarskapet i den utsatta situationen.

Försvaret hade uppföljande samtal, men det räckte inte. Regeln att man måste vara hemma i ett år innan man får åka på nytt uppdrag tyckte han var löjlig. Då. Nu vet han bättre.

– Det är en väldigt bra regel. Man måste återknyta till verkligheten här hemma och till sina anhöriga.

Stefan utnyttjade tiden till att plugga. Han läste till socialpedagog på Högskolan Kristianstad, där han just nu har pågående studier i psykologi på masternivå, han har en fil kand i socialt arbete och har arbetat med både flyktingmottagande och unga sexuella förövare. Genom Veteranförbundet Fredsbaskrarna fick han chansen att påbörja en utbildning i Norge, till psykotraumatolog. Möjligheten att kombinera det militära livet med de kunskaper han läst sig till öppnades plötsligt på vid gavel.

– Jag är nu i slutfasen av utbildningen och kommer att vara en av få svenskar som har en examen som psykotraumatolog, berättar han stolt.



Det är i rollen som psykotraumatolog, med egen erfarenhet av utlandstjänstgöring, som försvaret handplockat honom till Afghanistan. De vill att han ska bistå all svensk personal i insatsområdet. Men vad innebär då det?

Först och främst är han soldat som alla andra och därmed en uniform bland andra, men nära fronten kommer han bara att vara indirekt genom det soldaterna berättar för honom. Han ska helt enkelt vara hela det svenska förbandet på 500 soldater behjälplig. Ge dem verktyg att kunna hantera stress i stunden och bistå dem i bearbetningen efter svåra upplevelser. Lära dem att se tecken på farlig stress hos kamraterna. Planera för arbetet och olika insatser. Han har redan träffat nästan alla 500.

– Min funktion har inte funnits tidigare. Försvarsmakten arbetar aktivt med att utveckla stödet före, under och efter insatsen. Det ska bli intressant att se vad jag i min befattning kan tillföra.

Stefan tror att han har en stor fördel av att själv ha tjänstgjort i Bosnien och han sätter en ära i att träna tillsammans med soldaterna. Han vill vara uppdaterad, avrostad. Både för sin egen säkerhets skull och för att förstå vad de andra går igenom.

Efteråt. Till sommaren, när hans halvår i Afghanistan är till ända.

Vad händer då?

– Jag vet inte. Jag blir arbetslös och just nu känns det faktiskt ganska skönt att inte ha något klart efteråt.

Drömmen är att få arbeta med veteranfrågor. De svenska veteranerna är 115 000 i antal och blir allt fler ju fler uppdrag Sverige ger sig in i via FN. För de allra flesta innebär tjänstgöring i Utlandsstyrkan en positiv livserfarenhet, men det finns också de som kan ha upplevt saker som blir svåra att leva med.

Det är inte bara den som faktiskt blir beskjuten som kan må dåligt. Att ständigt vara utsatt för hot är inte lättare. I kombination med svårigheter att kommunicera med familjerna där hemma blir man utsatt.

– Afghanistan är ett av världens allra fattigaste länder, med enorm svält och misär. Att befinna sig mitt i det är också en stor påfrestning.

Det finns en solidaritet i Stefans kropp och sinne som gör att han inte tvekar över det svåra. Att det finns människor som lever i svår misär bara sju timmars flygresa från lyxens Sverige får honom att undra varför inte fler gör något. Även om det innebär att tryggheten och familjen sätts på prov.

– Vår uppgift är att skapa säkerhet som möjliggör att andra kan bistå befolkningen. Och vi är där för att möjliggöra för afghanerna att själva bygga ett samhälle på god grund. Att få vara en del av det är ... stort.

Är du redo att åka?

– Så redo det går att bli. En tuff tid väntar, ändå är det ett lätt beslut. Jag vet att jag kan göra stor nytta i den befattning jag kommer att ha.