"Mitt osynliga handikapp är det klart jobbigaste"

Text: Inga-Lill Bengtsson
Publicerad 20 november 2009 19.17 Uppdaterad 23 juni 2010 6.52

Hässleholm.
När sjukvården och myndigheter varit som ett stort hån och försäkringsbolag skyllt på varandra har Ulrika Sjögren haft stor hjälp av After shaves galghumor. I sju år har hon gått igenom ett rent helvete efter två trafikolyckor, ofattbara smärtor och psykisk tvångsvård.
Nu sitter hon i en rävsax – när hon flyttar ut från Finjagården vet hon att ekonomin varje månad kommer att gå 1 000 kronor back. Varken den svenska sjukvården eller någon myndighet vill betala för de lån hon tvingats ta för livsnödvändiga operationer i USA.

Hunden Robin möter med glad svansföring i dörren in till lägenheten, hoppar upp och vill hälsa. Matte Ulrika, 29 år, har nyligen kommit tillbaka från en operation av käken på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Under tiden har Robin bott med andra jyckar och lärt sig ta ton.

Käkoperationen blev lyckad. Smärtan som tidigare alltid varit konstant hög är nu betydligt skonsammare, i viloläge redan borta.

– Jag får bara äta småskuret och lätttuggat, men lagom till min födelsedag den 1 maj kan jag, om allt går som det ska, börja äta frukt, knäckebröd och nötter igen. Då blir det hårdtuggat till födelsekalaset för att fira, förklarar Ulrika och sätter sig ner i sin baden baden medan Robin hoppar upp i fåtöljen intill.



Här i stolen tillbringar hon flera timmar med sittande vila om dagarna.

Den övriga smärtan efter whiplashskador i höger axel, skuldra, nacke och huvud finns kvar. Skador som inte syns på röntgen, alltså finns de inte. Det är åtminstone så den svenska sjukvården resonerat.

– Mitt osynliga handikapp är det klart jobbigaste. Det har varit stor skillnad på vården av käken och övriga delar, säger hon.

Robin lugnar ner sig något, vill hellre sitta i mattes knä medan hon berättar sin ofattbara historia.

Som17-åring bodde hon på internat och utbildade sig till djurvårdare. Några år senare råkade hon ut för den första olyckan som blev en händelse i en kedja som så när ändat hennes liv.

Hon var på väg i sin bil på motorvägen när lastbilen framför tappade ett emballage. Ulrika tvärbromsade men blev påkörd bakifrån. Hon genomgick en vanlig slätröntgen som inte visade några skador. Med recept på smärtstillande blev hon hemskickad och värken gick så småningom över.

Året därpå satte hon sig på en buss där färden gick vingligt, med tvära kast i ett rasande tempo. Ulrika funderade på att gå av, men hade ju bara några hållplatser kvar.

Då körde chauffören rakt in i en sopbil.

– Jag blev helt omtumlad och gick omkring helt förvirrad innan jag kom hem, berättar hon.



Med risk för att bli bemött på samma sätt som vid olyckan ett år tidigare valde hon att på egen hand dämpa smärtan med tabletter. Med tiden blev hon allt sämre och tvingades sluta sitt arbete på en inkassobyrå.

Hon behandlades av läkare, sjukgymnaster och whiplashenheter och fick därefter beskedet att det fanns inte mer vård att få.

– Jag fick höra "Du ska få en psykolog och lära dig leva med din smärta". Efter det var det ingen idé att kämpa längre eller prova mer. Jag var på väg att hamna i rullstol, blev bara sämre och sämre, men ingen tog emot mig.

Ulrika gav sig inte utan letade efter alternativa metoder utomlands. Hon drog slutsatsen att professor Åke Nyström i USA förmodligen hade en metod att operera som kunde vara en utväg. Med hjälp av sin bror, som även hjälpte henne med pengar, lyckades hon helt utslagen av smärta ta sig dit.

Efter operationen på Nebraska Medical Center blev hon betydligt mycket bättre. Om än inte helt återställd.

Hon började tro på att kunna komma tillbaka, kunna jobba som alla andra.

Då hakades nästa länk i den nedåtgående kedjan i. En svår depression. Så här i efterhand vet hon att andra patienter i liknande situation ofta råkar ut för samma sak. Men psykvården ville inte lyssna.

Mot sin vilja blev hon behandlad med ECT, det vill säga elchocker. Som förvärrade hennes fysiska status på nytt.



När hon äntligen fick komma till behandlingshemmet Finjagården, där hon fått rätt behandling för sin depression, lyckades hon i oktober i fjor återigen ta sig till USA för en ny operation. Efter tio månader har hon nu kommit så långt i sin rehabilitering hon kan. Om ett år ska hon börja arbetsträna. Går allt som det ska finns möjligheten att arbeta kvartstid i framtiden.

På bordet ligger en lapp med den handskrivna texten "Journalist kl 14.00". När hon kommer in på varför visar hon de två plastbyttorna med handskrivna lappar i, på väl synlig plats i köket.

Smärtan kan vara så ödesdiger att minnet slås ut. På en lapp står det "borsta tänderna" på en annan "Tvätta".

– När jag har borstat tänderna lägger jag över lappen i andra lådan, förklarar hon.

Nästa dag börjar hon om på nytt igen.



Robin är ett stöd. För några år sedan hade hon en annan hund men var tvungen att lämna bort den när hon var så illa däran att hon inte kunde ta hand om sig själv. Ett oerhört svårt beslut, men tvunget.

Med Robin klarar hon en längre promenad om dagen och några mindre. Hon är medveten om att hon inte kan återgå till att vara kursledare för hundar, eller jobba heltid. En lapp på ytterdörren påminner om att vara nöjd med det hon klarar av. Det är lätt att sätta upp orimliga mål som tynger.

Hon visar upp alla brev hon skrivit till försäkringsbolag och myndigheter. Och svar.

Från Sörmlands läns landsting var det helt uteslutet med pengar till vård utomlands. Försäkringsbolaget If, där Ulrika hade sin bilförsäkring, ville inte betala någon ersättning för skada. Trygg Hansa, där bussen var försäkrad, slår också ifrån sig med att det var den första olyckan som var skulden.



I svåra stunder tar Ulrika fram Claes Erikssons kluriga text om Postens vd som lämnat sin post på Posten. Eller något annat ur Galenskapernas drifter med den sjuka sjukvården som hon inte kan låta bli att le åt. Ett skratt kan vara förlösande för stunden och ge energi att ta nya tag.

Snart har hon återhämtat sig så pass att det är dags flytta ut från Finjagården, en lägenhet i Partille hägrar. Men ekonomin tynger. I bästa fall kan det bli en ringa ersättning från patientförsäkringen för felbehandlingen med elchocker.

De lån hon tagit i panik, för att överhuvudtaget komma iväg till USA så snabbt som möjligt, räknas inte in i underlaget för bidrag. Något som gör henne mäkta irriterad.

Utan operationer hade hon förmodligen tvingats bo på institution livet ut, som samhället fått stå för.

– Jag har lyckats betala tillbaka en del på skulden, men jag har 77 000 kronor kvar.

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu