Frostig Hubertusjakt
lockade till Rinkabyfältet

En liten chetlandsponny med rosa rosetter i manen, våt av svett, pinnar på. På ryggen sitter blott åttaåriga Wilma Markholm, från Löddeköpinge.

- Jo, det går bra. Vi var med i fjor också, fast då hade Kefir ett föl i magen, berättar ryttaren som väljer att ta det lugnt. Ner i vattnet, dit samtliga nått efter cirka en timmes ritt, bär det inte.

Ett antal andra hästar har trots allt begett sig ut i det våra elementet, med nosarna ställda mot Fårabäck och kranarna i Åhus hamn långt borta i bakgrunden. En del mer tvekande, andra med galoppsprång.

Visserligen är det inga istappar på stranden men det kan inte vara många plusglaser i havet vars stänk sköljer långt upp på länden, ryttare och hals.

I somras avsvalkande, så här års bitande.

I fjor fick en kvinnlig ryttare sig ett ofrivilligt bad. I år klarar samtliga sig. Liten som stor kan vara med i jakten, proffs som amatör. Gäller såväl häst som ryttare. De som ville, och hade åldern inne, kunde stärka sig med en hutt gammeldansk inför den två mil långa ritten på lördagsförmiddagen.

Flera ryttare gjorde så, med en bister min. Även om några hästar fick för sig att det var något skumt med de där små plastglasen och krumbuktade sig väldeliga.

Det är Wendes Ridande batteri inom Wendes Militärhistoriska förening som är arrangör. Redan på 1890-talet började Wendes regemente rida Hubertusjakt, något som upphörde i samband med andra världskriget på 1930-talet när hästen spelat ut sin roll. 2005 återupptogs traditionen, något som fått genklang bland ryttare från när och fjärran.

Maria Nilsson på Emmy är en av dem.

- Jag tittade på en Hubertusjakt i fjor och i år tänkte jag "nu ska jag vara med", sa hon innan ekipagen, med Smålands husarer i spetsen, skrittade fram till flaggstångshöjden där den tretungade svenska flaggan hissades till en fanfar.

Årets jakt, den fjärde i ordningen, går lugnt tillväga. Åtminstone under första sträckan fram till matpaus då alla sitter av och får sig en korv eller två i magen.

Ett större antal bilar med åtföljande åskådare och hundar stannar också till. De kan följa ritten på avstånd och beskåda den mäktiga synen.

Tio hinder är utplacerade utmed banan. Från några centimeters höjd till styvt halvmetern. De som så vill kan passera förbi vid sidan om.

Om några kilometer och hinder väntar upploppet. Då släpper mastern, längst fram, ekipagen i två grupper - ponny för sig och hästar för sig - fram till den hägrande rävsvansen som är dagens trofé.

- Då är det fritt fram utan bromsar, säger en av ryttarna som tar hand om kön längst bak.