Åsa Borglin: ”Jag lärde mig dricka whisky på jobbet”

Kristianstad Artikeln publicerades
Vy över Edinburgh Castle, granne med krönikörens forna arbetsgivare.
Foto: Jill Lawless
Vy över Edinburgh Castle, granne med krönikörens forna arbetsgivare.

Jag lärde mig dricka whisky på jobbet. Men inte på Kristianstadsbladet. Inte på någon tidning alls. Jag var knappt född när det fanns en stark alkoholkultur bland journalister.

Nej, det var när jag som 24-åring hade fått jobb på ett besökscentrum för skotsk whisky. Kärleken anno 1996 hade tagit mig till Edinburgh.

Visst kan dina livsval leda in dig på smått fantastiska vägar? Inte kunde jag då ana att min hemby Åhus också skulle kunna stoltsera med något motsvarande, drygt 20 år senare, fast om vodka.

Till på köpet är ordet ”whisky” en fonetisk översättning av skotsk gäliska ”uisge-beatha” som betyder ”livets vatten”. Svenska motsvarigheten är akvavit, något Absolut nyligen återigen har lanserat.

Men, tillbaka till min lärdom. Vad handlade det om? Jo, vid min första personalfest uppmuntrades jag att testa den ena whiskysorten efter den andra. Jag var närmast i chocktillstånd, inte den minsta antydan till ”ta det lugnt och bespara dig själv och oss andra pinsamheter”. Tvärtom fick jag känslan av att jag förnärmade min chef när jag ganska snart tackade nej till fler glas. Jag gillade ju inte whisky. Då. Men det sa jag inte. Det hade varit som att svära i kyrkan, illojalt.

Efter allt skålande och minglande med kollegor skulle vi lyssna på marschmusik. Jag skojar inte. Det var inte märkligt, snarare märkvärdigt. Det handlade om Edinburgh Military Tatto, en av de mest kända uppvisningarna av militärorkestrar. Besökscentret, ”The Scotch Whisky Experience”, ligger nämligen granne med slottet och det är på borggården det marscheras.

Det taktfasta trummandet fick den mest onyktre att räta på ryggen. Imponerande på flera sätt. Det upplevde vi nog alla, trots att alkohol kan verka avtrubbande.

Varför ville då min arbetsgivare lära mig att uppskatta skotsk whisky?

Hade det varit i Sverige hade det handlat om ett genusprojekt. Statistik visar att det är mest män som dricker whisky. I Skottland var det helt enkelt för att jag bättre skulle kunna tala för varan de dagar jag stod i souvenirbutiken. Hundratals olika whiskysorter trängdes på hyllorna.

Men det fanns ett skäl till. Nästa steg i karriären var att kunna hålla i whiskyprovningar, och det steget såg de gärna att jag tog. Dittills hade min guidning bestått i att berätta för besökare om själva tillverkningen av drycken och till exempel skillnaden mellan blended whisky och maltwhisky.

Jag hann aldrig dit. Kärleken tog slut och jag ville flytta hem till Sverige igen. Men whisky lärde jag mig uppskatta. Det var när känslorna svallade över sista kvällen på puben med kollegorna. De satte ett glas med Talisker framför mig och jag var såld. Plötsligt var det som om deras omtanke och hjärtlighet satte sig i de gyllene dropparna och spred sig, inte bara fascinerande starkt över tungan, utan vidare i hela kroppen som värme.

För övrigt hade alkoholens bedövande effekt många gånger varit hundrafaldigt önskvärd de dagar man satt i biljettluckan och under åtta timmar hörde säckpipemusiken som spelades foajén. Vare sig man ville eller inte.

Om Absolut Home skulle sätta stämningen för Absolut vodka med musik i sin glasentré, vad skulle de spela då? Den svenska motsvarigheten till säckpipa torde vara dragspel.

Vad tycker du att Absolut ska spela? Skriv ditt förslag i kommentarsfältet!

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.