Att få hjälpa andra blev livets stora gåva

Pojkarna Per och Torsten sitter i baksätet, Oscar Carlsson vid ratten. De är på väg till en indisk by. Oscar vill byta shortsen mot långbyxor innan de kommer fram till mötet med byledningen. Han trycker ner bromspedalen för att stanna, men pedalen går i botten utan att bromsarna påverkas. Han ser oxkärrorna och alla människor som går på gatan framför bilen, han ser busstationen vid sidan om. I sista stund vrider han på ratten och kör in på busstationen. Där kan bilen gå runt tills den stannar.

När Oscar Carlsson kommer ur Volvo Duetten ser han att en sprint saknas på staget till huvudcylindern. Att det inte slutade i katastrof tackar han Gud för. Han ser händelsen som ett exempel på att Gud vakar över honom och familjen och hjälper dem genom livet, inte minst under de 13 år som han och hustrun Ingrid tillbringat i Indien.

- Vi upplevde en trygghet som hjälpte oss många gånger. Det hade inte blivit något Indien om vi inte haft tron. I och med att det var en kallelse blev svårigheterna inte så stora när de kom, för vi hade inte valt det själva, säger Oscar.

En fredag 1966upptäckte Ingrid Carlsson annonsen i Missionsförbundets tidning "Svensk Veckotidning". Hon minns texten som i eldskrift. En motorkunnig man söktes till projektet 1 000 brunnar till Indien.

- Jag tänkte "detta är precis för Oscar". I nästa andetag tänkte jag "vad dum du är, vi har ju bra jobb och tre barn". Jag sade det inte till Oscar utan bar det inom mig, säger Ingrid.

Men Oscar, som var yrkeslärare inom fordonsteknik, hade läst samma annons. När den dök upp igen efter två veckor pratade de med varandra. Kunde de lämna huset i Kristianstad, ta tjänstledigt från sina lärarjobb och åka med de tre barnen till Indien? Ju mer de pratade desto tydligare form fick idén.

De ringde Missionsförbundet och anmälde sitt intresse, men bara om ingen annan ville resa.

Många visade intresse, men i slutomgången var bara de och en ung man från Knislinge, Erik Jallén, med. Han åkte i förväg och ett år senare åkte Oscar och Ingrid med barnen Per, 9 år, Torsten, 7 år och Margareta, 4 år.

De landade i Mumbai (Bombay) och åkte mot Chennai (Madras) till staden Solapur. Där hade kyrkor och hjälporganisationer bedrivit sjukvårds- och hälsoarbete sedan 1940-talet. Ur det föddes brunnsprojektet, eftersom det behövdes rent vatten i byarna.

Det hade varit ett tungt första år.Utrustningen hade blivit försenad och när Oscar Carlsson och Erik Jallén borrat några brunnar insåg de att det inte fanns så mycket vatten som de hoppats. Därför bestämde de sig för att göra djupvattenbrunnar för dricksvatten.

1971 konstruerade de en egen handpump. Arbetet började i ett litet garage och pumpen var tänkt att bara användas för borrningen i byarna. En representant från Unicef hörde talas om den och undrade om de kunde få köpa fem stycken för testning. Efter något år kom en order på 1 000 pumpar, men så många klarade Sholapur Well Service SWS inte själv att tillverka. Andra frivilligorganisationer fick ritningar och hjälpte till.

Senare köpte Unicefen sats ritningar och konstruerade handpumpen India Mark II som fungerar som SWS handpump. Den används i dag i Indien och 35 andra länder.

Många gånger hade Oscar Carlsson nytta av sin uppväxt i småländska Rydaholm. Där vällde smeden ihop järnskenan runt vagnshjulen. När Oscar Carlsson kom till Indien såg han byns smed göra likadant till oxkärrorna.

- Jag är så tacksam för min barndom och ungdom. Jag fick gå in och arbeta tidigt. Det hade jag otrolig nytta av i Indien. Det var så mycket jag mötte i det dagliga livet där jag hade nytta av min uppväxt, säger Oscar.

Han växte upp på ett litet lant- och skogsbruk med fem syskon. Även om det var trångt och knapert, inte minst under 1930-talet, såg deras mor alltid till att de hade hela och rena kläder. På 1950-talet bodde hennes senildementa mor hos henne. Hon skötte henne trots att det inte fanns vatten eller toalett inomhus.

- Det säger lite om mor, säger Oscar och hans ögon tåras.

Hans far var road av nya uppfinningar. Han kom ständigt hem med nya saker. Samma upptäckarlust har Oscar ärvt. På tomten utanför villan står en solfångare. Efter Indien är han och Ingrid ständigt medvetna om att jordens resurser är begränsade.

Kontrasten blev stornär de kom tillbaka till Sverige efter de första tre åren i Indien. De hade arbetat intensivt med brunnarna i Solapur, men plötsligt landade de på Arlanda en vacker försommardag och hämtades av Oscars bror och åkte hem till hans nya hus, fullt utrustat och ur varje kran strömmade rent vatten.

- Allt var färdigt, rent och snyggt. Hade vi kunnat beställa en biljett tillbaka till Indien hade vi gjort det. Vi behövdes inte. Det var ju färdigt, säger Oscar.

Ingen hade förberett dem på den reaktionen. Alla hade bara pratat om vilken chock de skulle få när de kom till Indien. Men de trivdes bra där och återvände i två omgångar, 1975-77 och 1984-91. I slutet av Indienvistelsen utvecklade Oscar toalettanordningar till byarna som knappt hade toalett, medan Ingrid ordnade läsundervisning för vuxna som inte gått i skolan.

De har stöttat varandrasedan de träffades i Missionskyrkans ungdomsverksamhet i Smålandsstenar och Gislaved. Oscar arbetade då i en bilverkstad efter att ha gått sexårig folkskola. När han 1958 fick chansen att ta hand om en omskolningskurs i Kalmar var det Ingrid som sade "klart att du ska ta det". Det var innan utbildningen till yrkeslärare var klar. 1962 började både Ingrid och Oscar som lärare i Kristianstad.

I dag är de båda tacksamma över vad de fått vara med om. De ser det som en gåva. Livet kunde ha utvecklats i så många andra riktningar.

- Vad är stort? Är det stort att få åka till Indien och uppleva det vi gjorde där eller att vara i Sverige och ägna livet åt att göra gott för andra, som min mor? Vi har fått göra detta, men andra har fått göra något annat, säger Oscar.