De får hjälp i kampen att minnas

Kristianstad Artikeln publicerades

Våld i familjen påverkar ett barns hela liv, vare sig det riktas mot barnet själv eller någon annan familjemedlem. Pågår övergreppen under lång tid kan barnet få väldigt svårt att hitta tillbaka till livet. På en hästgård på Linderödsåsen bor sju flickor i övre tonåren. Där finns behandlingshemmet Orana som hjälper dem att lära sig leva ett vanligt liv. Det innebär skola, läxläsning och kompisrelationer, men också terapi där minnena från barndomens upplevelser bearbetas gång på gång.

På hästgården Orana utanför Rickarum har Therese och Ulf Sterner startat ett behandlingshem för unga kvinnor. Sju flickor i åldern 15 till 22 år delar varandras vardag.
De har alla utsatts för eller bevittnat övergrepp i familjen. Det rör sig om allvarliga och långvariga sexuella brott eller våldsbrott i barndomen. På Orana lär de sig att stå ut med sina svåra minnen.

I ett litet rum på andra våningen på Orana har Amanda fått ett alldeles eget krypin. Det var länge sedan hon hade det.
Innan hon kom hit vistades hon på barnpsyk i nio månader. Dessförinnan tillbringade hon ett halvår på ett annat behandlingshem.
–På barnpsyk hade jag klossvak, det fanns ständigt personal tätt intill mig för att hindra mig från att skada mig själv. Det hjälpte inte alls. Vill man skära sig, och det ville jag, så lyckas man. Jag skar mig på allt – bokryggar, häftklamrar från tidningar, vad jag kom åt, säger hon.
Amanda drar upp ärmarna på den lila stickade tröjan. Underarmarna är alldeles sönderskurna. Små fina ärr som blekts trängs med betydligt rödare märken. Under flera års tid har hon försökt fly genom att skada sig själv.
Amanda har svåra minnen av sin pappas sexuella övergrepp mot henne. När minnena tränger sig på känner hon outhärdlig ångest. Hon får hjärtklappning, svettas och skakar. Det känns som om det kryper och bankar i hela kroppen. Hon står inte ut.
–Då hjälper det att skära sig. Jag lugnar ner mig eftersom jag koncentrerar mig totalt på glasbiten eller rakbladet. Allt annat släpper, tankarna försvinner. Under den två första veckorna på Orana skar sig Amanda varje dag. Här var det ingen som hindrade henne.
Det tycker hon var bra. Genom att ingen skyddade Amanda från henne själv, blev hon tvungen att skydda sig själv. Hon, och ingen annan, tog ansvar för vad som skedde. Istället för att skära sig, började Amanda prata om sin ångest. Hon tvingades fundera på vad det var som utlöste den.
–Nu vet jag att det finns andra vägar att gå. När jag mår riktigt dåligt tar jag tag i någon i personalen som hjälper mig. Men det är väldigt sällan som jag mår så dåligt nuförtiden.
Behandlingen på Orana ska lära Amanda och andra i hennes situation att leva med sina minnen. Hur obehagliga de än är, kan ingen få dem att försvinna. Enda räddningen är att acceptera dem och att inte längre vara rädd för dem. Först då kan flickorna bli hela människor igen. Åsa har kommit en god bit på väg. När hon kom till Orana för sex år sedan visste hon inte hur det kändes att må bra. Hon hade aldrig gjort det. Åtminstone inte som hon minns.
–Jag hade ångest flera gånger per dag. Ibland hela dagarna. Jag hade svårt att sova, eftersom jag ofta drömde mardrömmar och därför inte vågade somna, berättar hon.
Lösningen kom när personalen på Orana lät henne prata om sina mardrömmar. Bara genom att tala om dem, skriva ner dem och tänka igenom dem, lättade de. Det händer allt mer sällan att hon drömmer om sina barndomsupplevelser.
–Förr drömde jag mardrömmar tre gånger per natt. Nu är det fyra på ett halvår, säger hon och ler med hela kroppen.
Åsa drar upp benen under sig i den gula fåtöljen. Hon har nyligen lämnat sitt rum på Orana. I höstas gick flytten till en egen lägenhet inne i stan. Egentligen gick den för flera år sedan. Åsa har haft en av Oranas utslussningsplatser. Under en period har hon haft ett eget hem samtidigt som hon har kunnat vistas på Orana när hon har tyckt att det har behövts. Nu kompletterar hon sina gymnasiestudier och funderar på att söka in till högskolan.
Åsa har svårt att skapa varaktiga relationer. Hon har fortfarande mycket bristfällig kontakt med sin mamma.
–Mamma och jag kommer aldrig att bli som mor och dotter. Hon har visserligen blivit mycket mer den person jag ville att hon skulle vara när jag var liten. Men det gör fortfarande väldigt ont att hon inte kunde vara den mamma jag behövde då, säger hon.
Sin pappa kommer Åsa aldrig att kunna göra upp med. När hon hamnade på barnpsyk, efter att ha försökt att ta livet av sig, berättade hon om vad han utsatt henne för. Han polisanmäldes och strax innan han skulle häktas tog han livet av sig.
Han klarade inte tanken på att det han gjort mot sin dotter skulle bli känt. Han gav upp, och lämnade Åsa kvar att ensam kämpa för att komma tillbaka till livet.
–Det var fegt. Han gjorde det lätt för sig, säger hon.
Så fort hennes pappa kommer på tal stelnar hela kroppen på Åsa. Det är smärtsamt att tänka på honom. Prata om honom vill hon inte alls.
Amanda känner likadant. Hon kan inte tänka sig att berätta vad hennes pappa har gjort mot henne. Det kostar på alldeles för mycket. Hon kämpar ännu med att orka prata om det med sin behandlingsterapeut. Amanda har sin pappa kvar, men träffar honom bara när hon blir tvungen. Det vill säga vid rättegångar. Det har blivit två stycken för hennes del.
Tingsrätten fällde honom för sexuellt utnyttjande av underårig. Hovrätten friade honom. Det var i höstas och Amanda lider ännu av sviterna. De färskaste skärsåren på armarna är från veckorna kring rättegången.
Nu säger åklagaren att det inte är lönt att överklaga hovrättens dom. Chansen att Högsta Domstolen ska ta upp ärendet bedöms som mycket liten. Fallet är rättsligt avslutat.
–När hovrättens dom kom mådde jag jättedåligt. Det kändes som om rätten inte trodde på mig. Men samtidigt tycker jag ändå om min pappa och vill inte att han ska sitta i fängelse.
Amanda sänker blicken och knyter händerna i knät. Hon vill ha tillbaka sin pappa. Men inte som han är nu. Först måste han inse och erkänna att han har gjort henne illa. Amanda reser sig från sängen, går ut i tamburen och tar på skorna. I det andra huset på hästgården Orana finns kök och vardagsrum för alla flickorna. Det vankas middag. Idag är det Julia som har lagat mat – kassler, potatis och ananas i ugnen.
Sju flickor med liknande bakgrund delar varandras vardagsliv. Amanda berättar att de aldrig talar med varandra om övergreppen de utsatts för eller bevittnat. Vetskapen om att de har liknande liv bakom sig gör dem trygga. Ingen av dem har särskilt lätt att ha en kärleksrelation. Det vet de om, och har en tyst överenskommelse att undvika att prata om det.
–Att ha en pojkvän är inget problem så länge relationen förs per telefon, säger Åsa.
Hon står inte ut med kroppskontakt. En vänskaplig kort kram är okej. Sedan är det stopp. Det är inte många 20-åriga killar som går med på det.
–Jag har haft en kille. Han var snäll, det var hos mig problemet låg. Jag klarade inte av det. Relationen slutade med att jag blev inlagd på psyket.
Den erfarenheten hindrar henne inte från att hoppas på att kunna ha en intim sexuell relation någon gång i framtiden. Hon vill ha en kille. Hon vill ha barn. Men tro på att det ska gå, vågar hon ännu inte.

Fotnot:
Amanda, Åsa och Julia heter egentligen något annat.

nyheter@kristianstadsbladet.se