De förlorade sitt barn – oron togs inte på allvar

Kristianstad Artikeln publicerades

Henrietta och Conny Sandberg förlorade sitt barn vid förlossningen. Både de och sjukhuset har anmält händelsen till IVO.

– Vi är skräckexemplet på vad som händer när vården inte lyssnar ordentligt, säger föräldraparet.

Henrietta och Conny Sandberg Kristianstad miste sitt barn.
Foto: Tommy Svensson
Henrietta och Conny Sandberg Kristianstad miste sitt barn.

Freja dog när hon föddes i vecka 30. Hon var 38 centimeter lång, vägde 1 260 gram och hade rödlätt hår, precis som sin mamma. Hon hade pappans näsa och var lite knubbig.

– De där fötterna, de var så söta. De såg så stora ut, säger Henrietta Sandberg och håller tillbaka tårarna.

Det var för ett år sedan som familjens tragedi inträffade. Henrietta väntade familjens andra barn, men komplikationer tillstötte med för tidig vattenavgång.

– Jag vaknade mitt i natten av att vattnet forsade ut. Jag ringde vården, och fick veta att en ambulans skulle ta mig till Lund.

Men den körde henne först till CSK, där de ville vara säkra på att det var för tidig vattenavgång, innan hon fördes till Lunds sjukhus där hon var inlagd en månad.

– Jag fick senare mycket antibiotika, det kom blödningar, samtidigt fyllde vattnet på sig. De skulle övervaka mig, om det blev värkar skulle de förlösa mig med kejsarsnitt, annars sätta igång det vecka 34, säger hon.

Men Henrietta var mycket allmänpåverkad, hade ont och klagade på att hon inte mådde bra. Hela tiden kände hon att ingen lyssnade på henne eller tog hennes oro på allvar.

– Allt viftades bort, för de sa att värdena såg bra ut. Det var det där förlöjligandet, de kallade mig ”lilla gumman” och så vidare.

I slutet av maj förra året blev det än värre. Vid tvåtiden på eftermiddagen fick hon svåra smärtor, sammandragningar och började kräkas. Hon skakade och skrek.

– Jag behövde hjälp, men fick vänta för jourläkaren var upptagen. Efter flera timmar gjordes en kort undersökning och de viftade bort min oro. De tyckte att jag var gnällig.

Nio timmar efter att smärtorna börjat kom hon till förlossningen, och förbereddes för ett kejsarsnitt.

– Det jag minns mest är hur fruktansvärt ont jag hade, hur ensam jag var och att ingen lyssnade på mig.

Conny var hemma med dottern, men körde ner till Lund. Vid tvåtiden på natten fick hon veta att de skulle göra snittet och ta ut barnet. De försäkrades om att allt var som det skulle och att hon snart skulle få höra ett skrik.

– Men det kom inget skrik. I stället sprang de och hämtade Conny. En läkare sa att hon andas inte, mår inte bra, och de försökte med hjärt-lung-räddning. Men det hjälpte inte. Freja dog.

Region Skåne har själva anmält händelsen till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, enligt Lex Maria. Regionen skriver:

När buksmärtan blev värre och feber tillkom bedömdes att hon drabbats av en inflammation i livmodern. Antibiotikabehandling sattes in och kvinnan flyttades till förlossningsavdelning för kejsarsnitt. Barnet visade inga livstecken vid födseln och insatser för upplivning misslyckades.

Infektionen, som fick ett snabbt förlopp orsakades av den för tidiga vattenavgången. Det kan inte uteslutas att barnets liv hade gått att rädda om man satt in antibiotikabehandling tidigare och tidigarelagt kejsarsnittet.

En barnmorska gav dem en liten klänning att klä Freja med när hon låg i en spjälsäng med kyla, så de kunde ta ordentligt farväl av henne.
Foto: Tommy Svensson
En barnmorska gav dem en liten klänning att klä Freja med när hon låg i en spjälsäng med kyla, så de kunde ta ordentligt farväl av henne.

Paret berättar att efter dödsfallet kunde de få in Freja i en liten specialbyggd spjälsäng med inbyggd kyla, så att de kunde ta farväl av henne.

– En barnmorska ordnade så fint åt oss, gav oss kläder till henne, säger Henrietta och håller upp en liten, liten prickig klänning som Freja blev klädd i.

– Hon såg så fin ut, var inte alls blå eller något.

De lät även dottern se och ta farväl till Freja, inte minst med tanke på att hon visste att mamma skulle ha en bäbis och att det kunde vara ett sätt för henne att bearbeta det.

– Det hände sex minuter över tre på natten. Jag var i sån chock att jag grät inte på hela dagen. Det kom först dagen efter. Jag fick heller inte åka hem först på grund av en kraftig inflammation.

Hur går man vidare efter en sån händelse?

– Det är jättesvårt. Man måste, vi har en dotter och måste finnas för henne, säger Henrietta.

– Man får vara stark på dagen och gråta på kvällen, på natten. Sedan har vi fått mycket stöd av föreningen Amanda, där andra som också mist sina barn möts i fyra träffar. Vi tog del av varandras historier och det blev som en gemenskap, säger Conny.

De har varit ganska öppna med vad som hänt. Men omgivningens reaktioner var oväntade.

– Det är fruktansvärt ensamt när man förlorar ett barn. Inte många vill prata om det. De låtsas som om ingenting har hänt, eller drar sig undan.

– En del har sagt: Ja, jag fick också missfall i vecka 8, vilket inte kan jämföras. Eller ”Begraver man ett sånt barn, är det lönt?”. Men Freja var ett barn, hon hade till och med fått ett personnummer. Och vi ville ha en sten att gå till, en plats där vi tar hand om henne.

– Det bästa i sådana situationer är att inte vara rädd för att fråga. Prata om det, visa att man finns där, att man tänker på deras barn och inte bara på dem, säger Henrietta.

– Tårar skadar inte. Ibland blir det glädjetårar bara för att få prata om det. Man går och är rädd för att öppna sig, säger Conny.

I och med att Freja hade fått ett personnummer kom också all reklam, med erbjudanden till nya föräldrar. Och krav från Skatteverket om att lämna namnuppgifter och annan myndighetspost.

– Man tycker att de borde hitta något sätt att undvika sånt. Det river upp öppna sår.

Henrietta och Conny har kvar bilder och minnen av dottern som avled vid födseln.
Foto: Tommy Svensson
Henrietta och Conny har kvar bilder och minnen av dottern som avled vid födseln.

Föräldrarna är kritiska till att det tagit ett år för regionen att göra en internutredning och komma fram till om de ska anmäla eller inte.

– Nu får vi se vad som händer. Men vi får aldrig Freja tillbaka. Det viktiga för oss är att inga andra föräldrar ska behöva råka ut för något liknande. Om de bara lyssnat mer, tagit vår oro på allvar, och satt in behandling tidigare, då hade Freja nog levt idag, säger Henrietta.

– Det stämmer nog det som står i rapporten, att kvinnosjukvården lyssnar dåligt på kvinnorna. Det här är skräckexemplet på vad som kan hända när man inte lyssnar, säger Conny.