Deras son felplacerades i särskoleklass i tre år

Kristianstad Artikeln publicerades

I femman placerades Fredrik Isaksen i särskoleklass. I åttan kom man på att beslutet var fel. Om några veckor går han ut nian utan betyg och utan möjlighet till en normal gymnasieutbildning. Framtidsdrömmarna om ett bra jobb är grusade.

Blyg, men ändå försigkommen. Glad och duktig och väldigt envis. Mamma Carina Mitrovic och pappa Sammi Isaksen beskriver Fredrik i åttaårsåldern. Det var då antydningarna kom från skolan att allt inte var som det skulle.

– De sa att han hade problem med motoriken, att han var saktfärdig och långsam. Vi fick besked att de ville utreda honom och att han kanske behövde gå i särskolan. Jag fick inte ihop det. Fredrik var tidig med datorer och väldigt snabb på att lära sig teknik. Det tog lite längre tid för honom att lära sig läsa, men i tvåan knäckte han läskoden och han var så lycklig, berättar Carina.

Bad om medicinsk utredning

Carina och Sammi ansåg inte att sonen hade så allvarliga problem att särskola var nödvändig. Det tog längre tid för honom att lära sig vissa saker, men eftersom det fanns dyslexi i släkten och Fredrik dessutom hade haft en allvarlig infektion i tvåårsåldern bad föräldrarna om en medicinsk utredning och hjälp att hitta orsaken till problemen. Men från skolan stod man fast vid att det var särskola som gällde.

– Jag var så ledsen. Jag ville ha en diagnos på min son. Man rekommenderade skolpsykolog och tyckte att det räckte, vilket jag ansåg var fel. Vi ville ha hjälp av ytterligare psykologer. Vi kände att de inte lyssnade på oss. Vi kom med förslag och bad om hjälp med material så vi kunde hjälpa Fredrik extra hemma. Men det kom påpekande från alla håll och tillslut var vi helt förvirrade, berättar Carina.

I femman bestämdes att Fredrik skulle gå i integrerad särskola på Näsby skola.

– Jag gav med mig. Jag tänkte att de har expertis bakom sig och då måste de väl ha fattat rätt beslut, säger Sammi.

Carina var inte alls övertygad.

– Jag mådde mycket dåligt. Jag kände mig tvingad att skriva in honom. Jag såg att det var fel väg och ville ha en utredning. Jag kämpade med näbbar och klor. Det var så orättvist mot Fredrik. Jag såg att han var relativt normalbegåvad. Han åkte buss själv och gick på skytte med kompisarna.

Fredrik fick assistenter i skolan som byttes ut varje termin. Föräldrarna rea- gerade på att utbildningen låg kvar på femmans nivå hela tiden.

– Han kom ofta hem och sa att det var för lätt, säger Sammi.

Fredrik nickar. Han sitter bredvid mamma och pappa i soffan och grejar med sin mobiltelefon. Ibland flikar han in i samtalet och rättar det mamma och pappa säger. Det händer att han ler åt någon rolig kommentar, men blicken är sorgsen. I sommar fyller Fredrik 16 år och han är orolig för framtiden.

– Jag är rädd för att inte komma in på den utbildning jag vill gå. Det känns jobbigt och fruktansvärt att det ska behöva vara så här, säger han.

Fick besked i årskurs 8

Under de tre år Fredrik gick på särskola utreddes han på barnhabiliteringen utan att man kom fram till något. Carina bad om att få honom utskriven, men fick inget gehör. I årskurs åtta kom beskedet: Fredrik är inte särskolemässig. I ett psykologutlåtande konstaterades att han har svårigheter med koncentration och uppmärksamhet, men inga inlärningssvårigheter inom teoretiska områden. Den utredningen hade gjorts två år tidigare, men inte nått skolan eller föräldrarna.

I höstas skrevs Fredrik ut från särskolan för att börja i en vanlig nia på Fröknegårdsskolan med anpassad studiegång. Många av klasskompisarna kände han sedan tidigare, men mycket hade hänt på tre år. För Fredrik handlade det om att han låg tre år efter kunskapsmässigt. Han får inga avgångsbetyg och kan bara erbjudas en anpassad gymnasieutbildning. Högskola och jobb känns i nuläget som något ouppnåeligt.

– Hade vi fått en diagnos tidigare hade vi vetat hur vi skulle hjälpa honom. Då hade han kunnat gå i vanlig skola med extra hjälp, legat i nivå med sina kamrater och fått sina betyg. Det enda jag visste om särskolan var att man inte kommer in på gymnasiet och jag fick rätt, säger Carina.

Hon är arg och besviken.

– Jag har alltid trott mycket på mina barn och stöttat dem i allt. Jag fattade att det var fel. Det är vårt barn som får betala för att kommunen inte hade tillräckliga resurser. Våra barn får betala med att de inte får en vidareutbildning och jobb och inte kan försörja sig själva.

Skolinspektionen har riktat skarp kritik mot Kristianstads kommun i Fredriks fall. Den 22 juni ska kommunen ha redogjort för vilka åtgärder som vidtagits. Beslutet är en upprättelse, menar Carina, Men bara delvis.

– Den dag de kommer och ger Fredrik en framtid ska jag tacka dem.