"Döda byn" får liv igen

Det är en varm söndagsförmiddag. Hade kyrkklockorna hörts till den plats vi står borde de tio slagen precis ha ekat bort. Men till skogen vid Kobåsakärret når inga kyrkklockor. Omgivningen är tyst. Det enda som hörs är lätt småprat i den förväntansfulla skaran som trängt ihop sig i den långa skuggan av en ensam tallkrona. Ordföranden i Oppmanna-Vånga hembygdsförening, Solvig Oredsson, tar till orda och börjar berätta om dagens vandring.

– Välkomna hit allihop till den sjätte vandringen kring och i Den döda byn, inleder hon.

Solvig Oredsson berättar att Anders Hernbecker gjort mycket av arbetet med att kartlägga torpruinerna vi ska få se. Hans mormor bodde i byn. Och vi får veta att det vid artonhundratalets mitt, när torparperioden började, bodde 2668 personer i Vånga socken. År 2006 är siffran en tredjedel.

De flesta av åhörarna verkar redan känna till de fakta som Solvig Oredsson delar med sig av. Att Döda byn en gång var en samling torp med runt ett 40-tal byggnader. Att invånarna gick kilometervis till sitt arbete på gårdar i trakten, dit de var kontraktsbundna. Att byn redan vid sekelskiftet började tunnas ut. Men också sägenliknande berättelser om invånarna i torpen.

Det berättas om Kitta-Per, som en gång om året ska ha gått till fots till Kristianstad. Där hämtade han hela årets tidningar och läste sedan en om dagen under kommande år. Lyckligt obekymrad över att nyheterna nådde honom ett helt år efter de tryckts. Solvig Oredsson tycker det är synd att byns verklighet, hur folk levde, arbetade och slet, överskuggas av en mytisk bild av byn som bara en samling original. Sant är i alla fall att Kitta-Per var den siste att lämna byn på 1950-talet. Flugorna börjar hitta till vår stillastående klunga och solen har klättrat över toppen på den tall som nyss gav oss skugga. Det är dags att inleda vandringen och Solvig Oredsson tar täten tillsammans med sin belgiska vallhund Zally.

Vi går på en slingrande kuperad skogsstig och kliver över stormfällda träd. En del har Gudrun ställt till med och en del ser ut att ha legat lång tid. Ett par kliv över ett stengärde och vi är inne i en gigantisk skogssal. De höga bokträden bildar ett tak över en dalgångsliknande bred skreva. Marken är skugghöljd men i boktopparna spelar solen med löven och gör att de annars mörkt klorofyllgröna bladen ser ljusgröna, på gränsen till gula, ut. Små granar för en orättvis kamp mot de höga bokträden i jakten på solsken. Vi följer högra sidan av skrevan och strax är vi framme vid första torpruinen.

Ett stort träd har växt rakt genom murstocken i Tommatorpet. Det är svårt att föreställa sig att det en gång stått ett boningshus med trädgård på den skogbevuxna platsen, men Solvig Oredsson försäkrar att så är fallet. Hon hoppas att de guidade visningarna av Den döda byn får folk att förstå värdet av att bevara och kartlägga området. Hembygdsföreningens arbete är en god början.

– Men nästa år lägger vi nog vandringen på hösten. Det är för varmt mitt i sommaren, säger hon. I Zallys sällskap fortsätter Solvig Oredsson mot nästa torpruin.

André Jönsson

044-18 55 54

andre.jonsson@kristianstadsbladet.se