Gladan – en elegant skånsk flyttfågel

Kristianstad

Fossila fynd tyder på att gladan har funnit hos oss i årtusenden. Den var en välkänd fågel under Linnés tid och ännu för hundra år sedan fanns den över stora delar av landet, upp till Dalälven.

Artikeln publicerades 21 december 2010.

Sannolikt var gladan vanligast i södra Sveriges halvöppna kulturlandskap, där odlingsmarkerna mötte skogslandet och där våtmarker och ängar fortfarande hölls öppna.

Ute i bygderna hade gladan många namn och i Skåne kallades den för glänta. Gladan var en utpräglad flyttfågel och när den anlände i mars var det gammal sed i Skåne att börja äta merafton, det vill säga ett mål mellan middag och aftonvard. Gladan kallades därför också för meraftonsfågel.



Lundazoologen Sven Nilssonskriver 1858: "Om våren återvänder Gladan till Skåne i Mars månad, vanligen mellan den 20:de och 25:te, stundom något tidigare. Hon anses därför som ett af vårens säkraste förebud, och då landtmannen i Skåne ser en glada i luften, är han tämligen säker att vintren är öfverstånden.".

Men det var inte bara med positiva känslor som man såg den första gladan anlända. Den var även en ökänd kycklingtjuv och liksom många andra rovfåglar utsattes gladan för en omfattande förföljelse.

De moderna kraven på hygien och sophantering innebar att överflödet av självdöda djur och avfall försvann, vilket missgynnade en asätare som gladan extra hårt.

Fåglarna drabbades även av miljögifternas inträde och under 1960-talet återstod endast ett fåtal glador i södra Skåne.

Vid denna tid stannade fåglarna i allt större utsträckning kvar i Skåne över vintern, framför allt i trakten av Tomelilla, istället för att som tidigare flytta till Frankrike och Spanien. Anledningen var att bönderna i bygden spred ut tarmrens som gödning på åkrarna vilket gav gladorna en välkommen födokälla.



Projekt Glada drogsigång av Sveriges Ornitologiska förening 1976. Ett av projektets huvudmål var en mer systematisk vinterutfodring på flera platser i Skåne. Fåglarna fick sin försörjning tryggad under den kritiska delen av året och behövde inte utsätta sig för de faror som flyttningen ner till kontinenten innebar.

Tack vare hjälpåtgärderna ökade de skånska gladorna från ett 40-tal par 1972 till cirka 120 par 1985. Populationen fortsatte att växa med över 10 procent årligen och i dag finns det troligen minst 2 000 par i Skåne. I takt med återetableringen i Skåne skedde även en successiv spridning till grannlandskapen och Danmark och de senaste åren har gladan häckat så långt norrut som Dalsland och Uppland.



Inte sällan häckargladan i anslutning till bebyggelse vilket sannolikt beror på att fåglarna är anpassningsbara generalister som kan hushålla med de byten som finns runt gårdar och i samhällen. Hushållsavfall och as utgör en del av födan liksom sorkar, kaniner, kråkfåglar och fisk. Gladans nära relation till jordbrukslandskapet märks inte minst när markerna ska brukas. Knappt hinner bönderna starta sina maskiner förrän gladorna hänger ovanför, på jakt efter vilsna små-gnagare eller sönderslagna grodor.

I takt med att gladorna har ökat och spridit sig har det visat sig att gladorna kan häcka mycket tätt. Forskaren Raymond Klaassen, som studerat gladorna på Revingefältet öster om Lund, har noterat uppåt 0,7 par/kvad-ratkilometer och i mitt eget studieområde på Kristianstadsslätten fanns 2010 cirka 0,3 par/kvadratkilometer.



För varje år verkarnya gladpar kila sig in mellan de gamla reviren. På Revingefältet hyser så gott som varje dunge eller skogsparti häckande glador och i flera fall ligger bona inte mer än 300 meter från varandra. Raymonds studier har även visat att gladorna i mycket hög utsträckning kommer tillbaka till sina revir år efter år.

Det verkar dock som om gladorna får betala ett pris för att häcka tätt. Ju mer trångbodda fåglarna är desto färre ungar får de på vingarna. Ungproduktionen är på Kristianstadsslätten betydligt högre än nere på Revingefältet och ser vi på nyetablerade områden i Halland, där gladorna häckar glest, så är ungproduktionen mycket hög.

När jag och Raymond kontrollerade gladbon och ringmärkte ungar sommaren 2010 fann vi utanför byn Ripa rester från en unge under ett av bona. Vi misstänkte att de häckande fåglarna utsatts för en predator men väl uppe i boet kunde vi konstatera två välnärda ungar. Med vägledning av vingpennornas längd kunde vi slå fast att resterna vi funnit under boet inte kunde knytas till ungkullen vi just ringmärkt. Hade de vuxna gladorna matat ungarna med en annan gladunge?

Vi fortsatte till ett annat bo som låg närmast det föregående, en sträcka på cirka tre kilometer. De vuxna gladorna cirklade över tallskogen när vi anlände men när Raymond kommit upp i boet fanns där inga levande ungar. Allt som återstod var vingpennorna från två små ungar, som varit i samma ålder som den unge vi fann under boet en halvtimme tidigare. Hade grannparet tagit ungarna? Kan det vara så att gladorna med allt tätare populationer och ökad konkurrens kan vara kannibaler?



Efter häckningssäsongensamlas gladorna ofta i små familjegrupper som under hösten tunnas ut i takt med att många fåglar lämnar landet. De skånska gladorna har utvecklat en unik flyttningsstrategi där de flesta ungfåg-larna flyttar söderut under hösten medan de gamla häckfåglarna stannar kvar. När ungfåglarna återvänder och etablerar ett eget häckrevir verkar flyttningsdriften upphöra och de blir stannfåglar.

Ett exempel på detta speciella beteende fick jag en vacker vinterdag i fjol då jag till min stora förvåning, för första gången någonsin, noterade en vingmärkt glada. Fågeln var gammal och sågs regelbundet utanför Köpinge långt in i februari vilket innebar att den troligen tillhörde de lokala häckfåglarna.

Efter lite efterforskning på internet kunde jag konstatera att fågeln märkts i Spanien. Koden på det blå vingmärket skickades till projektledaren och jag fick ett snabbt svar.

Det visade sig att gladan fångats och märkts den 20 januari 2008 utanför Huesca i nordöstra Spanien. Den var då inne på sitt tredje levnadsår vilket sannolikt innebar att den inte häckat tidigare.

Kanske var det sista vintern som gladan flyttade till Spanien? Våren 2010 sågs den spelflyga över sin bo-dunge utanför Köpinge vid ett flertal tillfällen och när jag tillsammans med Raymond Klaassen kontrollerade boet under sommaren kunde vi bekräfta att den vingmärkta gladan häckade och tre välväxa ungar kunde ringmärkas.



I takt med atthösten framskrider och dagarna blir kortare börjar de gamla gladorna successivt att samlas i flockar på kollektiva nattplatser. Stora ansamlingar ses vanligtvis först i november och det är framför allt i december som vinterflockarna är som störst.

Ibland sitter gladorna i anslutning till nattplatsen även dagtid men de flesta fåglarna brukar vara utspridda i det omgivande landskapet. Framåt eftermiddagen börjar allt fler samlas och när skymningen lägger sig över landskapet strömmar de in från alla håll, ett imponerande skådespel i vintermörkret.