”Gräns” – bästa svenska filmen i år

I nordisk folktro representerar trollet något oklart annat, att frukta, skylla på och undvika. I "Gräns" kombineras den här trollmytologin med ett småfattigt vardagsliv som ekar av en institutionaliserad tradition av att sortera och sudda bort det avvikande. Magiska möten i skogen möter sömlöst folköl- och stryktips-realism och precis som i "Låt den rätte komma in" har resultatet blivit mycket vackert, fult och lyckat.

Historien kretsar kring den udda tulltjänstemannen Tina. Hon är storvuxen och introvert men i sitt yrke har hon hittat en fristad – det behöver inte ens påpekas – där hon kan glänsa. Tack vare en mycket pricksäker känsla för vem som har något att dölja stoppar hon både små- och storskaliga smugglare. Hon har också en kille, snäll men oengagerad, och en pappa med vacklande hälsa.

Den vardagliga lunken får ett abrupt slut när en okänd men ändå välbekant man med kaxig aura dyker upp på jobbet. För Tina innebär mötet en komma-ut-process som är förunderlig att se och dumt att avslöja för mycket om.

"Gräns" handlar om utanförskap och det smärtsamma i att inte tillhöra normen. Filmen handlar också om den stora lyckan i att förstå vem man är. Ett till filmen nytillagt polisspår tillför puls till storyn men flyter lite ovanpå grundhistorien. I övrigt är allt mycket välgjort, från den rika ljudbilden i alla skogsscener till den snygga masken, till en fantastisk sexscen som inte liknar något annat.

Eva Melander spelar sin Tina på ett skickligt och trovärdigt sätt och scenerna där hon verkligen får komma loss och testa sitt nya jag är så lyckoladdade att man sitter och småler med tårar i ögonen. Även Eero Milonoff, vars Vore har en helt annan, mycket mer skamlös och oroväckande utstrålning, måste prisas. Tillsammans bildar de en strålande duo.