Annons

Clifford Johansen: ”Hur kan det vara fel på så många?”

– Vänster hopp!
Fasiken, jag menade ju höger!
Clifford JohansenSkicka e-post
Åhus • Publicerad 29 september 2018 • Uppdaterad 14 april 2019
Clifford Johansen
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det kvittar. Hunden ignorerar ändå vad jag säger och rusar glädjeviftande iväg mot favorithindret, det stora A:et mitt på banan och hoppar glatt upp på spetsen. Står där en kort sekund och har full överblick över agilitybanan innan hon vänder sig – nej, nej, nej, aldrig vända på ett hinder! – och studsar ner för att ta en tunnel från fel håll. För att fullborda fiaskot kommer hon tillbaka till hoppen, tar dessa i helt omvänd ordning och från fel sida innan hon med uppfordrande blick sätter sig hos mig och väntar på belöningen, en godbit.

Kb:s reporter under ännu ett försök att slita ut fler instruktörer på Åhus Brukshundklubb.
Kb:s reporter under ännu ett försök att slita ut fler instruktörer på Åhus Brukshundklubb.Foto: Eva Hofbauer

Instruktören skrattar. Troligen för att dölja det inre arbetet med att undvika hjärnblödning efter min ”uppvisning” på plan. En god vän med jakthundar kallar sig för hundförbrukare, en travesti på den titel jag satt på mitt visitkort, ordbrukare. När det gäller jyckar är jag mer instruktörsförbrukare.

Annons

Alla dessa kvinnor. För så är det. Feminum är det vanligaste könet som jobbar helt oavlönat, helt osjälviskt och kör oändliga mil varje vecka mellan hem och lerig gräsplätt för att dela med sig av sina tungt förvärvade kunskaper till oss odrägliga hundägare som bara vill ha kul med vovven då och då. Vi som säger till hunden ”tunneln” och i stället ser den kuta ut på bondens mark en kilometer bort och rulla sig i något man inte vill veta vad det är.

Uthålliga, tålmodiga, vänliga, pedagogiska. Förlåtande. Köldtåliga står instruktörerna där i sina friluftskläder och kraftiga kängor för att inte frysa ihjäl i snålblåsten (det blåser alltid kallt på en brukshundklubb) medan de försöker få oss agilityamatörer att lära oss lite mer om konsten att ”handla” en hund så den går dit vi vill, inte dit den vill.

Det kvittar vilka under av pedagogik de olika instruktörerna är. De hade kunnat lära en dövstum och lam orangutang att spela Rachmaninovs verk på flygel lättare än de får mig att få hunden att gå felfritt på banan. Jag är förundrad över att de unga instruktörerna ännu inte fått gråa hår, och att de äldre inte fått nervsammanbrott och blivit inlagda på hospitalet.

Jag är inne på andra brukshundklubben nu. Vet inte hur länge till jag vågar visa mig där innan det blir livstids avstängning. I Tollarps BK slutade jag innan de hann utesluta mig, tror det hade något med min stolthet att göra. Eller om det var för att jag en period var hundlös. Åhus BK är närmare hemmet och instruktörerna där är lika duktiga och trevliga, medlemmarna lika glada och entusiastiska. Det hjälper inte. Jag är lika hopplös oavsett vilken klubb eller vilken instruktör jag går hos. Tänk att det kan vara fel på så många!

Och nej, det är definitivt inte fel på hundarna. Det instruktörerna lärt oss evighetskursare är att hundarna kan, det är vi människor som ska lära oss att utnyttja dessa. Så ge mig bara ett knippe nya instruktörer jag kan suga musten ur, så är jag redo för vilket Agility-VM som helst. För publiken kommer alltid att uppskatta en clown på scenen.

Tillägg:

Författaren tränar med två siberian huskies, en ras som är känd för att ha väldigt mycket egen vilja och vara mer kattlika emellanåt. Det hindrar inte att det finns andra framgångsrika huskies som tävlat på hög nivå. Men ibland ballar även dessa ur. Det visar nedanstående klipp från Youtube:

Annons
Annons
Annons
Annons