Johan Rönn: Det finns bara två lägen för Dee Snider – allt eller inget

Kristianstad Artikeln publicerades
Foto: Andreas Sylvesson

Nåddes precis av nyheten att Dee Snider är klar för årets upplaga av Helgeåfestivalen. Få artister har haft så stor påverkan på mitt liv som Daniel Snider, polissonen och den lovande kyrkokörssångaren från Astoria som ville annat med sitt liv. ”I wanna rock”, som han senare sjöng.

Musik överhuvudtaget är en känslomässig monstertruck för mig. Den kan ta mig uppåt och nedåt i 180 knyck men den kan också köra över mig fullständigt. Sist jag Dee Snider var när Twisted Sisters avskedsturné ”Forty And F**k It” nådde Sweden Rock Festival 2016.

På torsdagen hade bandet Sixx A:M – som jag aldrig sett eller hört förr – knäckt mig fullständigt med låten ”Skin”. Nyligen sjukskriven med utmattningsdepression träffade raderna ”They don’t really know you, all they see is scars. They don’t see the angel living in your heart.” rakt in i själen. Bröt ihop fullständigt. Dagen därpå var det dags för nästa känslomässiga åktur. Twisted Sister – för sista gången någonsin – med Dee Snider i fronten i vanlig ordning.

Dee Snider körde över mig på ett helt annat sätt. Han hoppar, han vrålar, han sjunger för allt han har, han skäller på publik som står och käkar pasta mitt under konserten. Det finns bara två lägen på den mannen – allt eller inget.

Det är Dees textrader och musik som var den första låt jag sjöng när jag var runt två år gammal. ”I wanna rock – I want to rock!”. Inte ”Imse vimse spindel” eller ”Ekorrn satt i granen”. ”I wanna rock”. Tårarna föll även på Twisted Sisters konsert. Men inte tårar av känslosam smärta. Tårar av glädje, tacksamhet för allt jag fått och upplevt med dem. Tårar av sorg över att det nog var sista gången jag fick uppleva det på en scen.

Jag kanske inte får den där deluxeglassen med chokladdopp i Knislinge sommar. Men jag får i alla fall två jordgubbskulor med en jävla massa strössel på, och det är min själ gott nog!