Johan Rönn: I helgen träffade jag Hulken igen - en livslång dröm

Kristianstad ,
Foto:

När jag var liten hade vi tre VHS-band. Ett som var mammas, där hon spelade in program som gick när hon jobbade kväll. Ett som var pappas, där han spelade in otroligt tråkiga fotbollsmatcher och sånt. Och ett som var barnens/mitt. Där fanns en jubileumsshow med Mupparna, ett avsnitt med 60-talsupplagan av Batman, och ett avsnitt av Hulken.

Artikeln publicerades 28 september 2017.

När jag växte upp var det vad som fanns. Man fick hyra film på Torgkiosken om man var sjuk eller om vi skulle sova över hos far- eller morföräldrar och man valde film med samma omsorg som lördagsgodiset medans pappa fyllde i stryktipslappen.

Och Hulken var inte ett upp-pumpad datorgrafiskt monster. Han var Lou Ferrigno med peruk, lösnäsa och grönt kroppssmink. Det var Lou och hans muskler som gjorde allt spännande och lite skrämmande tillsammans med Bill Bixbys porträtt av Bruce Banner och inget var bättre än att få njuta av ljudet av skjortor som revs i bitar när Hulken gjorde entré.

I helgen träffade jag Hulken igen - en livslång dröm. Inte på Torgkiosken, utan på riktigt, på Sundspärlan i Helsingborg där det hölls film- och spelmässa. Jag fick skaka hans hand, tacka för allt han betytt för mig och stå bredvid honom på bild medan vi fistbumpade, dvs slog våra knutna nävar mot varandra.

Det var ett fint ögonblick. Mitt ansikte blev dubbelt så stort av leendet som fick mina mungipor att mötas i nacken. Han var inte alls arg, skrämmande eller morrande som Hulken. Han var en jättesnäll Lou Ferrigno - och han luktade rysligt gott!