Kvinna förlamades efter kejsarsnitt

Kristianstad Artikeln publicerades

Efter 33 dagar på BB har paret Jamila och Ali med månadsgamla dottern Rita fått nog.

De är fast i rummet på några kvadratmeter. Ett enskilt rum på BB ämnat för några dygn i samband med förlossning. Hur många gånger de än frågar vet varken läkare eller några andra varför Jamila är förlamad i vänstra benet eller vart familjen ska ta vägen.

Jamila kan inte förflytta sig på egen hand. De stunder hon orkar vara uppe sitter hon i rullstol.

-När jag kom hit till sjukhuset kunde jag gå på egna ben. De har förstört mitt liv här, säger Jamila, som själv är utbildad sjukgymnast och har jobbat i yrket i över tio år, innan paret kom till Sverige för drygt ett år sedan och ansökte om asyl.

Medan andra mammor och pappor kommer till avdelningen och stannar något eller några dygn, tvingas paret se på andras lycka.

Graviditeten i sig var svår, men det stora bekymret kom i samband med förlossningen. Det planerade kejsarsnittet utfördes den 8 februari. Dottern Rita var stor och välväxt redan då, 51 centimeter lång och 4,8 kilo tung.

Med väl tilltagen hårkalufs och stora bruna ögon ligger dottern och tittar storögt upp på pappa, tryggt i famnen.

-Jag köpte tröjan för min dotters skull, förklarar han om texten "Världens starkaste pappa" på den svarta tröjan, under tiden dotterns mun och den rosa nappen guppar upp och ner allteftersom hon suttar.

Nu är hon så stor att hon måste ligga i en tvillinginsats på avdelningen.

-Vi kommer att tvingas fira hennes ettårsdag här, konstaterar mamma Jamila.

Den kärlek föräldrarna hyser blandas med förtvivlan över situationen. Jamila har svåra ryggsmärtor, får morfin för att döva de värsta.

Jamila var vaken under förlossningen och fick epiduralbedömning, det vill säga ryggmärgsbedövning. Efter förlossningen förlorade hon känseln i fötterna. Sedan dess är hon helt förlamad i vänster ben.

I ett intyg till Migrationsverket skriver en av de behandlande läkarna inget om att Jamila fått epiduralbedövning, men att hon drabbats av förlamning och känselnedsättning i vänster ben. En utredning har gjorts men "vi är inte helt säkra på orsaken till förlamningen". I intyget antyds också att det är mycket möjligt att hennes psykiska hälsa förvärrar symtomen i benet.

-Jag har smärtor i ryggen där de gav med sprutan och ner i benet, säger Jamila själv som är övertygad om sambandet. Hon vill därför inte att någon behandling med till exempel sjukgymnastik påbörjas.

-Det kan ju förvärra läget.

Paret uppger att Jamila skickats i ambulans till Lund för både skiktröntgen och magnetröntgen. Men de gav inte några rimliga förklaringar. En specialist på ryggmärgskador kunde inte fastställa någon diagnos. Flytt till Hässleholms sjukhus har varit på tal, men det har av olika skäl inte gått. Även om det finns förstående läkare tycker paret att tiden mest bara går.

-Vi kan inte åka hem till vår lägenhet, den ligger på andra våningen och det finns ingen hiss och lägenheten är inte handikappanpassad, berättar Ali som får agera personlig assistent åt sin fru och ta hand om dottern, i stort sett dygnet runt.

Han varken kan eller våga lämna sin fru ensam eftersom hon behöver en hjälpande hand.

Pappan tvättar kläder i handfatet och hänger upp dem där det går, där de får plats. Det finns varken tv eller radio på rummet.

Jamila gråter mycket. En psykiater har gett henne antidepressiva medel.

-När vi frågade om hon kunde hjälpa oss komma härifrån fick vi svaret att det är inte hennes område, hon kan bara följa upp om jag är nöjd med den antidepressiva medicinen, säger Jamila.

För att slippa se andra mammor stänger familjen oftast dörren om sig.

På frågan om de inte kan rulla ut till dagrummet, eller ut i friska luften en stund, blir svaret via tolken:

-Jo, en kort stund. Men vi måste återvända hit.