Kvinnor tas inte på allvar av vården

Patientnämnden i Region Skåne har analyserat de synpunkter som rör kvinnosjukvård och förlossningsvården som kom in under 2017. Av totalt över 6 000 ärenden rör 271 fall just dessa områden. 56 procent handlar om kvinnosjukvården, och 44 procent om graviditeter och förlossningar.

Analysen visar att många kvinnor upplever att de inte tagits på allvar av vårdpersonalen, att de blivit nonchalerade och misstrodda då de sökt vård. Ofta gäller detta när de varit oroliga under graviditeten och inför förlossning, men även när de sagt det gör ont (påtalat smärta) vid olika vårdåtgärder. När kvinnorna sedan har sökt på nytt har det ansetts att de haft fog för sin oro och det har gjorts behandlingsåtgärder.

Det påpekas också att behovet av kontakt inte tillgodoses. Det är bristande telefontillgänglighet, och för gravida kvinnor är det viktigt att de vet vart de ska vända sig, oavsett tid på dygnet.

Det skiljer även i rutiner och riktlinjer för exempelvis förlossningsvården mellan olika sjukhus i Skåne, vilket skapar irritation, oro och oförståelse för de kvinnor som hamnar emellan.

När det gäller exempelvis smärtor beskriver flera kvinnor att det är svårt att få en diagnos och tar lång tid. I mer än vart fjärde fall beskriver kvinnorna smärta. Det kan exempelvis vara att de drabbats av endometrios men inte fått hjälp, eller att gynekologiska undersökningar och cellprovstagningar gör mer ont än vanligt.

”En kvinna berättar att hon upplevde det som att barnmorskan jobbade på löpande band och att hon inte visade kvinnan någon sympati när hon påtalade att undersökningen gjorde mer ont än normalt.

En kvinna berättar att hon tog ett cellprov och påtalade smärta vid provtagningen. Personalen sade då att hon skulle uppföra sig.” (Utdrag ur rapporten.)

I rapporten framkommer det att det finns en attityd om att smärta är någonting kvinnorna bara får acceptera.

En fjärdedel av kvinnorna har också uppgett att de haft besvär med att komma i kontakt med vården, särskilt via telefon. En kvinna väntade på operation på grund av avföringsinkontinens. Hon fick besked om att det var väntetid på 18 månader.

Gravida mödrar har också hört av sig i 30-talet fall och klagat på dels information, dels att deras oro inte tas på allvar. Som exempel när en kvinna behövde terapi för att bearbeta en sen abort och förbereda sig för en ny graviditet.

”Läkaren pratade om allt annat än min oro” har hon uppgett.

Även under själva förlossningen upplever kvinnor att de saknat hjälp. De har lämnats ensamma i rummen, en kvinna fick gå ensam i en gåstol och föda barnet utan närvarande personal. Patienter har önskat sig vissa åtgärder, som smärtlindring i tidigt skede, vilket har nonchalerats.

De olika riktlinjerna vid förlossning mellan olika sjukhus vållar också förvirring och oro. Som när en blivande moder skickades hem med beskedet att igångsättning sker inom 24 timmar efter vattenavgång. När tiden gått kontaktade hon sjukhuset, blev hänvisad till ett annat på grund av platsbrist och åkte dit. Då fick hon åka hem igen, eftersom det sjukhuset hade riktlinjen 48 timmar efter vattenavgång.

Patientnämnden skriver också att många av synpunkterna som kommit in har tagits upp på arbetsplatsträffar. Där har vårdgivarna beklagat att kvinnorna upplevt det så, och visat på god samarbetsvilja genom att öppna för ytterligare samtal med kvinnorna om det funnits behov.