Linnea Wedelin: ”Visst har jag längtat bort från Rinkabyfältet”

Kristianstad Artikeln publicerades
Scouten Linnea Wedellin minns hennes första besök på Rinkabyfältet 2007.
Foto:Catharina Sigala
Scouten Linnea Wedellin minns hennes första besök på Rinkabyfältet 2007.

Rinkabyfältet. Det är fredag. Det är 2017, augusti. Jamboree. Fältet öppnas igen för scouter som sakta men säkert fyller det, tält efter tält. Cyklar rullar över de knaggliga sandvägarna, ryggsäckar släpps mot marken. Gropar grävs och eldstäder byggs.

Det är en speciell känsla, sådär i början av ett stort läger. Som en önskan på väg att gå i uppfyllelse, som att det är dags, som första dagen på en resa eller ett möte med en gammal vän. Det är fredag. Det är 2017, augusti. Det är Jamboree – och jag är inte i Rinkaby. 

Men låt oss spola tillbaka tiden. Jag är på Rinkabyfältet för första gången, 2007, juli. Jag är scout sedan sex år. Det är min sextonde födelsedag och jag sitter på ett stengärde som delar av raderna av tält. Firar med en påse lakrits, mina föräldrar har varit på besök. Jag har allt jag behöver, Rinkabyfältet har välkomnat oss. Det har öppnat sina sandiga vidder, tagit emot, brutit ny mark. Jag har känt doften av lägereldar och kylan av nya daggdroppar mot mina friluftsbyxor.

Och det blir 2011, jag har hunnit fylla 20, jag sitter där igen. Fältet är samma, tälten är nya. Världen är i Rinkaby – och även nu har jag varit uppe för sent och vaknat för tidigt, jag har pratat för mycket och mött människor som jag nog aldrig träffar igen, men som jag alltid kommer att komma ihåg. Jag har kommit hem.

Kanske är det svårt att förstå känslan om man inte har varit där. Att förstå varför. Varför kommer tusentals människor för att sova på knaggliga liggunderlag, huttra i den lite för tunna sovsäcken, laga mat i regnet, alldeles för sent eftersom elden inte ville ta sig? Varför klä sig i konstiga skjortor och scarfar och obekväma gummistövlar, varför sjunga ramsor och leka lekar? 

Det är rimliga frågor. Jag har själv ställt mig dem, alldeles för många gånger – särskilt när det regnar in och jag är trött och allting går fel. Skoskav och kalldusch och myggbett och faktumet att jag måste klä på mig från topp till tå bara för att gå på toa på morgonen. Visst har jag längtat bort från Rinkabyfältet, men jag återvänder alltid till att längta tillbaka. Frågar du varför svarar jag: Frihet. Ända sen den där sommaren när jag fyllde 16 år, har Rinkabyfältet gett mig frihet som inget annat. Frihet att röra mig, att tala. Att möta och att uppleva. Lära, att prova och att ta plats. Att göra fel och rätt. 

Det är ett fält bland fält, en plats bland platser. De flesta scouter på Jamboreen vet inte ens att de befinner sig i Kristianstads kommun. Men det är ändå något speciellt. För vi kommer tillbaka, vi kommer hem, trots knaggliga vägar, tillfälliga toaletter och gummistövelsskoskav. 

Det är fredag. Det är 2017, augusti. Det är tio år sen jag fyllde 16 och det är Jamboree igen. Den här gången är jag inte där och det känns tungt, men jag vet att jag alltid kommer vara välkommen hem igen, nästa gång.