Lisa Axelsson: ”Vänskapsband som binds över sandiga centercourts varar för evigt”

Kristianstad ,
Foto:

I dag inleds Beachhandbollsfestivalen i Åhus. Ett utmärkt tillfälle att bli influerad av nya människor – oavsett vilken roll du har på planen.

Artikeln publicerades 14 juli 2017.

Jag har förmodligen spenderat mer tid i Åhus än försvarbart. Hela tonåren försvann som i ett töcken av bussresor till och från Glashyttan. Sommarbandy, beachsoccern och beachhandbollen. Jag var alltid där.

Men så bytte jag, av någon outgrundlig anledning, en dag bussen mot ett flyg och plötsligt befann jag mig väldigt långt från Otto Glass och Bryggan. Det gick liksom av bara farten. Och sedan försvann ytterligare några år i ett töcken av flygresor.

Om någon frågar mig vad som varit det bästa med min tid på resande fot brukar jag svara alla möten. Bara tanken på att få ta del av en annan människas historia, och kanske bli en del av den, är snudd på berusande. Jag är bestämt övertygad om att vi kan lära oss något av alla.

Alltså: Ju fler möten – desto större chans till lärdom. Men egentligen så inträffade många av mitt livs mest betydelsefulla möten långt innan dess att jag lämnade hemorten.

Mitt kanske inte bästa, men förmodligen klaraste, möte från Åhus-eran kommer i från min första sommarbandymatch. Jag var back och markerade min motståndare exemplariskt. Jag var så exemplarisk att hon till slut vände sig om och frågade vad det var jag höll på med.

”Täcker dig”, svarade jag, lite förbryllad.

”Men det är ju för fan ni som har bollen”, sa hon.

”Tror du jag bryr mig?” fräste jag och fortsatte envetet springa efter henne.

Efter matchen var jag konfunderad. Det var något i hennes tonfall som gav mig en föraning om att jag hade gjort något väldigt korkat. Och korkad var ju det sista jag ville vara. Därför la jag innebandyn (och för säkerhets skull all annan sport därtill) på hyllan.

Några år senare träffade jag och en tjejkompis ett handbollslag från Jönköping på stranden. Vi var 14 år och lika monumentalt ointresserade av sport som vi var engagerade i killar.

Jag minns särskilt målvakten i laget. På hans huvud satt en keps och under kepsens kant svallade ett tjockt, vackert mörkbrunt hår ut. Han var verkligen väldigt fin på utsidan av huvudet. Det tyckte tyvärr min lite snyggare kompis också. De blev ihop på en kvart och lät sig absorberas av folkhavet. Jag blev sittandes själv på centercourten. Likt en övergiven sommarkatt.

Plötsligt stormade tjejen jag träffat på en charterresa när jag var åtta fram. Vi hade varit trogna brevvänner efter semestern, men när Lunarstorm kom förlorade vi varandra i cyberrymden. Vi hängde hela dagen.

Lagom till att festivalen led mot sitt slut hade min vän tröttnat på målvakten. Hon gjorde slut, sörjde pliktskyldigt en halv eftermiddag, och började sedan sms:a med lagets målgörare i stället. Jag och chartertjejen addade varandra på msn och hörs än i dag.

I dag inleds ännu en folkfest i Åhus. Dagar späckade av lärdomar för den som lyssnar. Så armbåga dig på 551:an, åk ner till stranden och möt människor! Strunt samma om du ämnar äntra handbollsplanen eller ej. Det finns nämligen undersökningar som visar att vänskapsband som binds över sandiga centercourts varar för evigt. Eller, det gör det kanske inte, men det finns ju definitivt underlag.