Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Därför lägger jag ut bilder på rävar – Mickel räv räddade mig från villovägarna

Ut från skogen kom plötsligt en räv några hundra meter framför mig. Han skulle över vägen, men han valde att stanna kvar mitt på trots att jag körde rakt mot honom.

Jag närmade mig meter för meter och han borde känt att han hade stulit sin sista höna – men nej.

Där skulle han stå.

Inte många meter från räven tvärnitade jag. När dammet från gruset hade lagt sig tittade jag upp och såg en blixtrande rödvit päls i morgonljuset. Där stod vi i tio sekunder. Jag såg på honom och han på mig. Allt var tyst omkring oss.

Det var bara Mickel Räv och jag.

Känslan är omöjlig att återge. Men om jag beskriver den som en blandning av harmoni och lyckorus så kanske jag kommer nära.

Sedan gäspade räven, morgonsträckte ut sig på vägen, och fortsatte vidare in i skogen.

Kvar fanns endast jag och den tidiga morgondimman samt känslan av att något stort hade ägt rum.

Räven påminde mig om vem jag själv vill vara. Totalt orädd, nyfiken, självständig och fri från omvärldens krav och förväntningar på hur man måste leva sitt liv.

Man behöver inte flytta på sig om man inte vill. Även om ett skenande tåg, en rymdraket eller en annan människa önskar att man ska ändra riktning.

Denna räv levde sitt stilla liv i sin skog. Jag och min bil bekymrade honom inte särskilt mycket. Han stod fortfarande kvar och var räv. Och han sa samma sak till mig.

Stanna upp. Ta in. Känn efter. Det räcker att du bara är Lukas.

Den insikten fick mina ögon att tåras. För att jag insåg att jag ju inget annat kan. Jag behöver inte heller vara rädd när jag tappar min riktning och papperslapp i livet.

Som hänt så många gånger.

Men denna gång hittade räven papperslappen och skrev precis vad jag behövde läsa.

Att jag duger.

Efter att ha suttit en stund i bilen körde jag vidare. Ännu mer försenad, men jag hade ingen stress i kroppen längre. Det visade sig också att jag befann mig knappt hundra meter från den äldre damens hus.

”Välkommen, kaffet har precis runnit igenom”, sa hon och log. Nybakade kakor svalnade på fönsterblecket. Och jag minns inte vad jag svarade eller vad vi sedan pratade om, men jag minns att jag också log.

Sedan dess har jag varit haft starka tvivel på mig själv fler gånger än jag kan räkna. Men det har funnits en ro i min kropp som jag alltid kan återvända till.

Efteråt läste jag allt jag kunde komma över om detta märkliga djur. Min lägenhet är fylld med tavlor med rävmotiv och vid min arbetsdator står en träsnidad räv bredvid en 3D-utskriven långrumpa som samlar mina pennor.

Förmodligen inte särskilt normalt. Men det var heller inget normalt som jag var med om på den smala stigen.

Så därför lägger jag ut bilder på rävar i sociala medier. Rävar som kivas, rävar som hoppar studsmatta och rävar som stjäl golfbollar. Detta för att påminna mig själv om den starkaste känslan jag någonsin haft i min kropp.

Det finns någon som vakar över mig. En kraft som vill mig väl. Och den kraften kan ta alla skepnader och finnas på alla platser.

Som på en grusväg i Snapphaneland.

Tillsammans med Mickel Räv.