Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Den perfekta nyårsfesten kommer inte att infinna sig i år heller – det är som det ska

Tiaror. Smokingar. Bubbel.

Cigaretter som röks ur sådana där långa, eleganta rör. Människors festbudget som verkar vara lika stor som om det ska anläggas ett nytt Dubai.

I år vägrar jag några extravaganser över huvud taget. Det kan låta tråkigt, men jag har lärt mig mina läxor. Jag funderar uppriktigt på att stanna hemma.

För mig är nyår årets mest överskattade fest. Jag vet, jag är förmodligen ensam i Sverige om att känna så här. Men hade det varit socialt accepterat så hade jag läst en bok hela kvällen och druckit Trocadero tvärs genom tolvslaget från Skansen.

Mina vänner är dock av en annan åsikt. De smider planer i månader. Varför kan jag inte förstå. Inte någon gång kan jag minnas att en fest blivit bra.

Detta trots drygt 20 års försök.

Här är en kort summering om vad som brukar hända. Och det ingår aldrig i de där planerna.

Minst ett par bråkar under sydeuropeiska former. Någon av dem springer i väg – och en tredje efter. I de flesta fall ramlar någon av dessa antingen på a) en åker eller b) ner i en kanal. Mobiler spräcks, klackar bryts, kavajer försvinner. Eller som min vän Hansson brukar sammanfatta det: En massa klabb.

Och att lyckas med det kulinariska verkar vara lika svårt som att få kollektivtrafiken att fungera en genomsnittlig dag i december.

Maten är ofta kall. Såsen slut. Efterrätten glömd.

Vad man sedan gör under själva kvällen är ett mysterium. I timmar ska man umgås med vänner till vänners vänner. Risken är överhängande att man hamnar i olidligt tråkiga samtal.

Har man tur hör man ändå ingenting eftersom det alltid spelas för hög musik som ingen verkar gilla och i en hörna flimrar en teve som ingen tittar på. Det är Mr. Bean och Grevinnan och betjänten och något tredje, Albert och Herbert?

Själv är jag inte någon större del av lösningen. Jag blir ofta kvällens stora avbräck när jag sänker musiken och ber om total tystnad under dronningens nytårstale klockan 18.

Ingen annan än jag verkar förstå charmen med att höra Margrethes sammanfattning av det danska året som gått och hennes hälsning till folket på Grönland och Färöarna.

Jag kan inte förklara varför jag gillar detta så mycket. Jag antar att det bara är skönt att få höra att något är som det brukar.

Sen är det dags att gå ut och alla ska hitta sina mobiler, skor och halsdukar. Då dröjer det som oftast högst tre minuter innan någon skön kille får för sig att han är fjorton år igen och därmed "bara måste" smälla en smällare i en flaska.

Det brukar vara signalen. Signalen till en själv att gå hem. Att det räcker nu.

Men först ska man räkna ner tolvslaget och krama och pussa alla runt omkring en. Det är alltid då som jag kapitulerar och blir sentimental. Jag tittar på mina vänner som jag älskar och som faktiskt står ut med mig trots mina egenheter.

Precis som ni läsare har gjort under ett helt år.

Tack till er för 2018. Det har varit ett nöje att skriva för er varje vecka. Det är ett sant privilegium.

Låt kommande år bli det bästa hittills i våra liv.

Gott nytt år.