Lukas Ernryd: Farsans orgel fick mig att älska musik - nu har jag alltid flera konserter i vänten

Jag antar att han försökte kompensera för sin mångåriga frånvaro under gudstjänsterna i Herrens hus.

När han fick feeling la han på bossanova, disco eller cha-cha-cha som bakgrundsslinga. Det funkade förvånansvärt fint. Tills han började sjunga.

Då lät det som en katt med väldigt mycket längtan.

Givetvis var orgeln något han hade hittat på en auktion. Förmodligen i en kyrkby på Söderåsen. Och känner jag farsan rätt så fixade han en bra deal.

Sannolikt fick pappa betalt för att frakta bort den.

När han hade slutat spela tog mor vid. Hon satte igång skivor med Leonard Cohen, Andrea Bocelli, Julio Iglesias, Kim Larsen, Enya och Sarah Brightman. För att nämna några. Alltid var det musik i bakgrunden när hon gjorde – och gör – sylt, saft och bröd.

Musiken har alltid funnits där, i hemmet. Mina tre storebröder spelade så högt att fiskegubbarna på sjön inte behövde ha på radion. Från Jesper, Peter och Tobias stal jag skivor och spelade av på ett blandband som jag lyssnade på i min Walkman.

Nästa vecka gjorde jag ett nytt.

Varje jul fick jag en cd-skiva i julklapp – högtidens höjdpunkt – och jag var inte mer än en pojke när jag fick gå på konserter själv.

Det sitter i än i dag. Nu för tiden försöker jag gå på så många konserter jag bara kan. Har alltid en eller två i vänten.

Förra helgen var det musikfestival i Malmö. En vän spelade och jag åkte dit. Om dagarna säljs här däck och tvättas bilar, men en gång om året vallfärdar folk från innerstan hit för att lyssna på små band som inte tjänar en krona på sina spelningar, men de hade hellre gått under än att inte ge sin dröm en chans.

Att få lov att leva på musiken.

Helt eller bara delvis.

Jag högaktar dem för detta.

Efter konserten behövde min vän hjälp med att bära utrustningen. Så jag tog tag i den största förstärkaren, ett vidunder från tidigt 80-tal.

Den vägde mer än denna räv. Andra i gänget erbjöd sig att ta eländet, men jag lyckades samla styrka som en myra och bar den genom folkhavet.

Jag var roddare. Något av det coolaste man kan vara. Givetvis var det ingen som tittade på mig. Men känslan kan ingen ta ifrån mig.

Utrustningen stuvades in i bilen tillsammans med bandet och jag hängde med. Bandet var höga på endorfiner efter spelningen och musik dånade från radion när vi körde mot deras studio vid Möllevångstorget.

Lokalen låg på fjärde våningen. Ingen hiss. Då tog Mowgli – som ville visa sig starkare än somliga tror - förstärkaren igen trots ljudliga protester.

Just då kände jag ingenting. Men måndag morgon vaknade jag med en extrem ömhet i axlar, lår och rygg. Min hybris hade tagit ut sin rätt. Och jag slogs av hur dåligt tränad jag måste vara.

Men allting var givetvis värt smärtan. Och bara rättvist. Det var som att jag fick lov att betala tillbaka all njutning och glädje, som musiken har skänkt mig, genom att ha ont i kroppen.

En smärta jag gärna känner. För det är jag skyldig dig. Musiken som jag inte kan leva utan.