Lukas Ernryd: Ibland behöver du bara en vän som hjälper dig att glömma – som Hansson

Kristianstad ,
Foto:

Två dagar i London med Hansson tar ut sin rätt. Det är ett streetrace i 190. Utan säkerhetsbälten.

Artikeln publicerades 26 augusti 2017.

Vi åkte i tisdags. Jag lämnade all planering till Hansson. Det är lika bra. Karln är en virvelvind. Antingen följer man med eller så springer man åt andra hållet.

På Kastrup visade han mig var vi skulle bo. Vägg i vägg med British Museum. Jag undrade om det var för att han ville se Rosettastenen. "Nej fan, detta ligger precis mellan mina två favoritbarer".

Klassisk Hansson.

Jag har flera vänner som vill diskutera världsproblem dagarna i ända. Hansson är inte en av dem. Han gillar Helsingborgs IF, en öl när solen skiner och folk som sköter sig i kollektivtrafiken. I den ordningen.

Hansson är den ende jag känner som får fysiskt ont när hans fotbollslag tappar poäng. Han är också den enda som säger "vi förlorade" när hans lag får stryk. För att Hansson är ingen medgångssupporter. Han är HIF i vått och torrt. Han åker på bortamatcher i orter som Värnamo och Falkenberg. Ställer sig på ståplats och skriker sig hes.

Jag brukar säga att han ska skaffa sig ett liv. Då sjunger han en ramsa om att längta hem till Olympia.

Superfånigt, jag vet. Men ibland är superfånigt precis vad man behöver. En smula distraktion från all vardag och allvar. Och jag som haft ett stökigt år behöver just detta. Något annat att tänka på.

Det fick vi London. Få fixar Hanssons tempo. Jag är inte en av dem. Och vid ett tillfälle satt vi i taxin och jag insåg att min mobil är borta. Min rotekamrat tog tag i det. "Lämna allt till pappa".

45 minuter senare kom han uppknallandes Regent Street. Med min mobil i sin hand. Då hade han lyckats logga in på mitt konto och skickat en signal till telefonen. Och jagat rätt på eländet. Sen sa han "nu går vi och äter kyckling".

Det är inte första gången han räddar mitt skinn. Kanske minns ni. I Chicago kastade han sig framför en kille som ville ge mig spö. Då grät jag. För det finns faktiskt inte så många som är beredda att ta ett slag för en. Men min barndomsvän tvekar aldrig en sekund.

Han skulle ta en kula.

Hansson är jättedålig på att visa känslor, men hans handlingar talar mer. Ju äldre jag blir desto mer bryr jag mig om detta. Människor som inte bara snackar. Utan agerar. Jag behöver detta så mycket. Att veta att någon har min rygg.

Med tiden tröttnar man på falskspel och charader. Till slut vill man bara veta var man har folk. Och jag vet var jag har Hansson. I närheten. Under huden.

När jag skriver detta sitter jag på en brygga vid sjön Rottnen. Jag och mina tre bröder har hyrt en stuga. De fixar grillen och lägger ner varor i jordkällaren. Om en stund ska vi sänka kräftburar från båten. Och jag känner mig så privilegierad. För de sa "gå nu iväg och skriv din krönika, lillebror". Ja, ni hör. De tar också hand om mig. Deras minsta.

Det enda som betyder något är släktskapet med människor som vill en väl. Och som man själv önskar allt gott i hela världen. Detta är att ha en flock. Det viktigaste som finns.

Men har man ingen familj så kan man alltid skaffa sig en. Människor som tar den där kulan när möget väller in. Så tack Hansson.

Och heja HIF.

Tre val

Just nu

Tänker jag på: Vad Kelly säger om Dylan i teve-serien i fantastiska Beverly Hills 90210. "Jag har många vänner som hjälper mig att komma ihåg, men bara han hjälper mig att glömma".

Är Rosettastenen: En platta med en inskription som är utfärdad av Ptolemaios V Epifanes i Egypten 196 f.Kr. Inskriptionen betydde att man kunde tolka de egyptiska hieroglyferna. På stenen finns samma text skriven på två varianter av egyptiska och grekiska.

Läser jag: Arthur Rimbaud. Översatt till danska. Det är superknäppt och underbart. Föräldrar ge era barn hans "Les Illuminations". Och läs den själva.

Visa mer...