Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Miguel och Andy är båda värda en staty – vi kan inte fortsätta att jobba ihjäl oss

I denna stad åtnjuter han livslång tacksamhet från pendlare som inte längre drabbas av stressutslag innan arbetsdagen ens har börjat.

Och nu hade han gett sig på det ultimata eldprovet: New York.

Det är vad det låter som. Ett mardrömsuppdrag. I sitt arbetsrum i högkvarteret på nedre Manhattan har Byford en skärm som ger liverapporter på allt som går snett.

Det är bokstavligen en bild av helvetet.

Kvinna klämd i dörr. Eld på tak. Brun väska hittad med vitt pulver. Person träffad av tåg.

Hade Skånetrafiken åkt dit på studiebesök så skulle de ha kommit hem med självförtroendet i topp.

En kväll slutar Byfords biljettmaskiner att fungera. Resenärerna kan inte betala med kort. Först omfattas 40 stationer av problemet. Sedan hela New York och slutligen även New Jersey.

Sociala medier exploderar i klagomål. Och det är inte vackert.

Byford ringer upp IT-avdelningen och ber om en lösning omedelbart. Han får då reda på att ”Miguel har åkt hem”.

Miguel är inte vem som helst. Han är den enda som kan starta om systemet så att biljettmaskinerna kan fungera igen. Men problemet är att Miguel kör bil. Till sitt hem tre timmar norr om New York. Och han har stängt av sin telefon.

Här kan man välja att tycka olika om Miguels agerande. Vi kan dela in dem i två grupper för enkelhetens skull. Grupp 1 säger att sannolikt visste Miguel att han besitter kompetens som ingen annan på New Yorks kollektivtrafik har. Därför borde han vara tillgänglig.

Grupp 2 förstår att Miguel har tröttnat på att vara den – och bara Den – som är satt att lösa hopplösa IT-problem och någonstans måste en gräns dras.

Förr i tiden tyckte jag som grupp 1. Det gör jag inte längre. Kanske kommer det med åldern. Men när jag läste texten kände jag starkt för Miguels agerande.

När han har gjort sin arbetsdag är han sin egen igen. Att han råkar jobba i en dysfunktionell organisation är inte hans fel. Han ger åtta, nio timmar av sitt liv men sedan är han en fri man.

Eller som en dräng en gång lär ha sagt till sin husbonde: ”Dagen ger jag till dig, men natten den är min”.

Det är för övrigt den finaste svenska raden jag vet.

Alla fördomar man har om USA kan få en att tro att Miguel nu skulle få sparken. Men ibland står planeterna rätt och människan kan ta ett kvantsprång in i framtiden. Miguels chef, alltså Andy Byford, den gängliga mannen från Plymouth, blev inte rosenrasande. Han insåg omedelbart det orimliga i situationen och utbrast istället: ”Jag behöver ett dussin Miguels”.

När jag läste hans ord fylldes jag av hopp.

I ärlighetens namn är det för mycket begärt av Byford, som nyligen blivit chef för New Yorks kollektivtrafik, att han skulle ha känt till att det bara fanns en enda anställd som kunde starta om systemet. Men när han fick reda på det valde han att agera med förståelse och självinsikt.

Med en sådan ledare kommer New Yorks tunnelbane-helvete en dag att vändas till ett paradis.

Till slut fick man tag på Miguel som givetvis ställde upp i den krissituation som hade uppstått. Såklart han gjorde. Det är ju Miguel vi pratar om.

Så nu när jag reser till New York nästa vecka ska jag ta den blå linjen till nedre Manhattan. Där ska jag lämna två kuvert vid högkvarteret som sköter stadens kollektivtrafik. På ett av dem ska det stå ”Miguel”. På det andra ”Andy”. Men breven ska innehålla samma ord.

Tack.

Ni är faktiskt båda värda en staty.