Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Om ett barn ger dig en leksakstelefon – då svarar du

Detta handlar om ringar på vattnet. Att göra öknen till en lustgård. Eller om att skapa värmekuddar i det offentliga rummet, om du så vill.

Jag önskar också fler som håller upp dörrar för de som inte kan öppna själva. Det handlar inte om välgörenhet eller en tro på att alla inte kan. Det handlar om att öppna dörrar till sig själv. Att flytta sin blick. Insikten i att om inte alla kan komma fram – så vill inte jag heller.

Ja, jag pratar om privilegier. Att vi förstår att vissa har fötts i medvind och andra i motvind. Men det går att dela på allt. Ljust som mörkt. För vi har bara en jord. En mänsklighet. Och det finns en kärlek. Vi kan välja att jaga egna skärvor och skapa mikroskopiska jag. Eller så går vi åt andra hållet och skapar ett gigantiskt vi.

Jag önskar också ett debattklimat där vi lyssnar mer än vi pratar. En plats där vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och jag hoppas innerligt få slippa höra människor som måste driva igenom sin ideologiska linje till varje pris i alla frågor tills de slår knut på sig själva. Istället vill jag höra fler som säger ”herregud, jag hade fel, tack för att du upplyste mig”. Vilken nåd det hade varit.

Och jag önskar fler människor som inte letar efter att få sina fördomar bekräftade, som inte dömer direkt utan först försöker förstå. Och som inte dömer i vilket fall. Jag beundrar er som kan detta. Försöker lära mig av er varje dag. Ni änglar på jorden.

Jag önskar också att fler slutar sina jobb som de vantrivs på och fler som följer sina drömmar. Fler som inser att vi har bara ett liv och det måste drivas av vad som får våra hjärtan att slå kullerbyttor.

Banalt? Absolut. Livsnödvändigt? Svar: Ja.

Jag önskar fler som säger tack för småsaker. Som tack för maten. Tack för att man över huvud taget får chansen att finnas till. Att man har tak över huvudet.

Jag önskar höra fler människor som ger komplimanger. Mer av ”det gjorde du jäkligt bra”. Och fler som klarar av att säga ”tack” istället för ”det var inget särskilt”. Ja, jag vill höra ljudet av ryggar som sträcker på sig.

Jag önskar även höra fler som säger förlåt. Och fler som accepterar en förlåtelse. Jag vet att detta kan vara vansinnigt svårt. Särskilt det sista. I synnerhet om stoltheten – den jäkla stoltheten – lägger hinder i vägen.

Själv har jag gått i den fällan fler gånger än vad jag vill erkänna. Förlåt för det.

Till sist önskar jag att vi tillåter varandra att få lov att vara de vi vill vara. Att vi uppmuntrar olikheter och ser våra skillnader som det som utmärker oss som människor. För bara den som får lov att vara sig själv kan bli fri.

Jag vet att önskelistan är lång och omöjlig. Men det är just det som önskningar går ut på. Att vilja ha något som är svårt att få. Någonstans måste det börja. Det börjar med dig och mig.

Men nu glömde jag min allra viktigaste önskan. Eller det är mer ett krav. Att om ett barn ger dig en leksakstelefon – då svarar du.

Det spelar ingen roll hur gammal du är.

För det är där det börjar. Med små medborgare som växer upp med tron på sin nästa.

Som ler mot främlingar.

God jul.