Min danska självbild drogs i rännstenen – blev överlistad av en Göingebo

Vi har krängt hamstrar, hemliga lådor och huvudlösa skyltdockor. Vi har sålt rostiga stuprör, kaputta mopeder och sopsäckar fyllda med fallfrukt.

Vår paradgren är köp och sälj av folkvagnsbuss. Hur många det blivit vet inte ens Gud. Men jag kommer aldrig att glömma den första.

Modellen var en ”Caravelle” men de första bokstäverna i namnet hade ramlat av. Så vi kallade henne för Ellen. En dam i sina bästa år som verkligen hade levt.

Vi köpte Ellen för 16 000 kronor. På dagen fyra år senare såldes hon för 20 000. Trots att hon blivit av med sin ratt. Och drog man upp henne över 90 kilometer i timmen darrade hon som ett asplöv.

Inga problem för farsan. Han sålde in det som en del av hennes personlighet. Som om det var han som sockrade affären.

Jag minns allt än i dag. Det var en studie i affärsgeni. Ingen handelsskola kan lära ut något sådant.

Så ni förstår att jag inte hade några betänkligheter med att sälja en mindre begagnad duschvägg. Det skulle bli en barnlek.

Jag satte in en perfekt formulerad annons på Blocket. Bad om 800 kronor. Två dagar gick. Sen kom mejlet. ”Har du kvar duschväggen?”.

Spekulanten från Göingeskogarna ville komma redan samma kväll. Mycket bra, tänkte jag. Då var han angelägen. Jag kände ett monumentalt övertag och förberedde mig mentalt på förhandlingen. Om han försökte med 700 skulle jag säga 900.

Det är så man förhandlar i Jylland. Särskilt utanför farsans födelsestad Hobro. Där bär hästhandlarna alla sina kontanter på sig. I plånböcker som hålls ihop av grova gummiband.

Men en tanke slog mig. Jag hade ju inte undersökt prylen som jag hade åtagit mig att sälja. Så jag kollade lite snabbt.

Det skulle jag inte ha gjort.

Fästet till duschväggseländet saknades. Och en drös skruvar och muttrar. Liksom den svenska bruksanvisningen. Det fanns dock en på ryska.

Jag kliade mig i huvudet. Nu var goda råd dyra. Skulle jag erkänna eller låtsas som att det regnade? Farsan hade naturligtvis aldrig upplyst köparen om att det saknades någonting alls. Men jag märkte till min häpnad hur jag fick gammal hederlig svensk panik och mejlade duschväggsspekulanten.

Förhandlade själv ner priset. Till hälften. Och – bad om ursäkt.

Sent på kvällen knackade Göingebon på dörren. Han skippade småpratet och prutandet. Istället ville han snabbt avsluta affären. Han gav mig 400 cash i handen och greppade tag i fanskapet. Jag frågade om han behövde en hand men han svarade ”nej tack, jag har spelat rugby”. Sen sprang han ner med duschväggen för sex trappor.

Jag tittade ut igenom fönstret och såg bilen rivstarta mot skogarna i nordost. Kan svära på att jag hörde ett hånskratt. Med lite god vilja kunde jag också höra hur han redan gjorde en ny affär i bilen. Förmodligen med en köpare som gladeligen ville punga upp en slät tusenlapp.

Efteråt lämnade jag över pengarna till min vän. Hon blev glad för att äntligen ha blivit av med en felköpt duschvägg. Men jag kände mest att jag hade svikit mitt danska arv.

Det rinner tydligen inte högoktanigt jylländskt krämarblod i denna räv trots allt.

I vilket fall väger jag lätt mot en Göingebo.