Hästjobb att bli beridare

I dagarna åkte hon på sju veckors praktik i Tyskland – hos några av de största i ridsporten. På nyårsdagen bar det söderut till EM-femman Henrik von Eckermans verksamhet i Tyskland. Han i sin tur jobbar för tyske stjärnan Ludger Beerbaum.

– Första morgonen mötte jag både Ludger och Marco Kutcher på väg till våra första arbetspass, skrattar Malin.

Hon hoppas att det ska bli fler sessioner utomlands. Den här praktiken är på sju veckor.

– Meningen med detta är ju att vi ska rida så mycket som möjligt. Man vill ju inte hamna på ett ställe där man bara ses som gratis arbetskraft, säger Malin.

– Tyskland eller Holland är ju det mest naturliga, men man måste hitta ett jobb där man trivs.

Utlandssessioner har gett många ryttare men det har också varit svårt. Malin nämner Rolf-Göran Bengtsson som var hos Jan Tops.

– Varje gång RGB fick fram en bra häst, ja då sålde Tops den.

Men Malin Andersson rider för att kunna tävla.

– Går det bra är det kvitto på att man har gjort det bra. Annars får man ju hem och göra om.

Här är Flyinges namn bra att ha i sitt CV.

– Jag har ju papper på mina kunskaper och vi är ju inte så många som har den här examen ännu, förklarar Malin.

Beridarutbildningen är helt ny och den finns bara på Flyinge och har i dagsläget sex studenter – där Malin alltså är en.

Och det är inte vilka lärare som helst som undervisar.

– Vi har Susann Gielen i dressyr, Maria Gretzer i hoppning och vi tömkör för Bo Jenå och redan när jag var Ehrengranatstipendiat hade jag träning varje dag för Peter Eriksson.

– Vi får också hjälp av Henrik Anckarkrona som är här tre dagar i veckan.

Hur kommer man in på beridarprogrammet?

– Haha, ja jag blev ju uppmanad att söka, skrattar Malin.

Headhuntad med andra ord?

– Ja, det kan man säga, men jag fick ju också gå igenom intervjuerna. De tittar på talang men också vilka framtidsplaner man har – de hör ju om man har något att komma med. Beridarutbildningen är inget man söker för skojs skull eller för några högskolepoäng – det är fullt allvar.

Är det fysiskt tufft?

– Jo, det är ju rätt enformigt och alla dagarna ser likadana ut.

Vad kommer först – hästarna eller frukost?

– Frukost först, men sen är det stalltjänst för att vi ska kunna börja rida klockan åtta och vi har rullande schema så ibland har vi hand om sju-åtta hästar hela dagen.

– När alla är här så har vi teori på eftermiddagen. Studenterna jobbar var tredje helg - men de andra två helgerna ja då blir det tävling.

Malin skrattar när hon säger det.

– Vi lever ju för hästarna och för att vi ska kunna ha en framtid med den verksamheten, säger hon.

Hon kan dock vara civil.

– Jag tar mig tid för att umgås med kompisarna. Jag avsätter tid för att roa mig. Det blir bio eller middag.

Målsättningen med utbildningen är att de kan starta en egen rörelse med träning och tävling med hästar. Malin har tävlat upp till 1.40, men siktar redan på högre höjder.

– Jag hoppas att vi kan rida så högt redan nu under våren.

Praktiken i Tyskland kan hjälpa till att snabba upp de förhoppningarna.

– Så tror jag att det blir.

Finns det plats för fler firmor med den här typen av verksamhet?

– Det finns ju massor av hästar så behovet finns.

Till sommaren tar hon examen – efter fem år på Flyinge, några av dem som stipendiat. Hon kan varenda håla på fälten runt avelsstationen och ridcentrat Flyinge.

– Jag hade tänkt att hålla femårsjubileumsfest – men det får väl bli när jag kommer hem igen, säger hon.

Vi pratar OS och hon konstaterar att det går bra för Sverige i ridsporten. Just nu i alla fall.

– Håller de den nivå som de gör nu så kan det gå riktigt bra.

Ditt OS kommer kanske 2016 eller 2020?

– Eller 2024, skrattar hon.

– Vägen är lång och det är svårt även om man naturligtvis har den drömmen, avslutar Malin Andersson.