Så minns vi 2018

Det blev många rader om nya badhuset för min del under 2018. Oenighet i frågan gjorde att det tog sju veckor för Allianspartierna att ena sig i ett nytt styre. De är fortfarande inte överens i just den frågan. Jag tycker att debatten efter KB:s granskning av badhusprojektet visar vikten av lokaljournalistik. Hur viktigt det är att användningen av skattepengar granskas, även på kommunnivå.

Läs alla tidigare artiklar om badhusbygget genom att klicka här.

Varför vi jobbar som journalister? Ibland kan man verkligen fråga sig det… Med tanke på stressen och det faktum att vi mer eller mindre förväntas vara tillgängliga 24/7 så är det uselt betalt.

Det är ju såklart rätt kul att få fram någon nyhet som gör skillnad. Men det som för mig oftast sitter kvar är mötena med människor. Jag kommer aldrig glömma Lotta, mamma till Charlie som dog i en mopedolycka eller Majken Löfdahl och Elsa Ekberg som jag träffade när jag skrev om Skandiabiografen 2005.

Ett annat sådant möte skedde under 2018. Terence Hammonds från Cincinnati hade tilldelats ett stipendium i Bromölla och var på plats för att jobba. Trots min allt för knaggliga engelska och trots att det till vardags finns en ocean mellan oss kunde vi mötas. Kanske var det genom ett gemensamt intresse i musik.

1. Att på en av sommarens finaste dagar stå vid de rykande resterna av det som bara dagen innan varit Tomarps gård, var en känsla som satt kvar länge. Samtidigt sipprade Kråke Lithanders kamplust fram under chocken som omfamnats av både stillhet och sorg, och visade på att det bara finns en väg från dessa rykande rester. Och det är med full gas in i framtiden.

2. Det är sällan man som reporter på lokaltidning får komma in i regeringens allra heligaste rum. Med en migrationsminister från Degeberga fick vi det. Att följa i Heléne Fritzons fotspår en dag gav en inblick i vad en maktens vardag kan innebära.

Om bara ett par dagar börjar VM i handboll för herrar. Mitt under uppladdningen till det viktiga playoffmötet i juni som tog Sverige till mästerskapet tog landslaget en avstickare till Bromölla. Att ett svenskt landslag, oavsett sport, befinner sig i Bromölla får man säga tillhör ovanligheterna. Här passade de på att åka en guidad tur på Ivösjön med båten Klacken innan de fick turas om att packa in sig i en hiss för att åka upp till fabrikstaket på Ifö (numera Geberit).

Det blåste, men luften var varm och spelarna uppsluppna. Sedan bjöd Bromöllabon Anders Svensson, som jobbar med Svenska Handbollslandslaget, alla spelare på glass i gatuköket på torget. Efter en teorilektion i företagets kontor blev det träningspass i Sparbankshallen. Ett av de sista passen innan sporthallen gjordes om till en anläggning för actionsport.

När man bevakar Region Skåne är det lätt att drunkna i politiken, administrativa beslut och fagra vallöften. Men ytterst handlar regionens verksamhet ändå om patienterna, du och jag, som ska ha rätt till en bra vård och känna oss säkra när vi tas om hand av professionen.

Så när jag fick fram en nyhet om att kvinnor inte tas på allvar av vården kände jag att den här är viktig. För viktigt att slarvas bort som en ”artikel-text-glömd-om-en-dag”.

I samma veva fick jag kontakt med ett par som förlorat sitt barn, bland annat på grund av att vården inte lyssnat ordentligt på kvinnan. Det var ett modigt par som ställde upp och berättade sin historia, och det gjorde att nyheten fick mer uppmärksamhet. Förhoppningsvis leder det även till förbättringar för patienterna. Trots all valbevakning och granskning av politiker känner jag att det här var ett av mina viktigaste – och mest känslosamma – jobb under 2018.

Frågan är om det inte skrivits fler spaltmeter om hunden Leela än om VM i Agility i stort? Den lilla sheltien skulle ha deltagit i det som måste ha varit 2018 års största hundevent men kom aldrig till start. Hunden Leela försvann enligt ägarna under en promenad i strövområdet Uddarp utanför Kristianstad någon dag innan tävlingarna skulle börja. Kommunen valde att anställa en person för att bistå i hundsöket och världspressen rapporterade om den bortsprungna agilitystjärnan. Medborgare samlade in pengar till Leelas ägare och så småningom blev hon ett diskussionsämne för politikerna i kommunfullmäktige. Till sist lämnade ägarna landet och åkte hem till Colombia. Det finns de som ifrågasätter att Leela någonsin satt sina tassar i Kristianstad eller Sverige men det finns också de som tror blint på att hon fortfarande är kvar i området. Och så länge det finns hopp – så fortsätter vi att rapportera om hunden Leela.

Vad kommer du ihåg från 2018? Kommentera gärna nedan: