Annons

Stig släckte bränder i 43 år – nu väntar pensionen för Arkelstorps eldsjäl

Efter närmre ett halvt sekel i räddningstjänsten tackar Stig Nilsson för sig. Den sista tiden blev minst sagt intensiv med ett par stora bränder.
Arkelstorp • Publicerad 26 juni 2018
Stig Nilsson tackar för sig. I 43 år har han servat samhället som deltidsbrandman.
Stig Nilsson tackar för sig. I 43 år har han servat samhället som deltidsbrandman.Foto: Britt-Louise Nilsson

Formellt har Stig semester till juli då han lägger både sitt vanliga arbete som mekaniker på ABM-maskiner och brandmansutrustningen på hyllan. Det innebär att en respektabel karriär i samhällets tjänst kommer till sitt slut.

Stig började inom räddningstjänsten 1975. Han lockades av yrket efter att ha sett sin far jobba som brandman.

Annons

- Jag var rätt mycket på stationen med honom. Då blev jag själv intresserad. Man kan säga att jag föddes in i det, säger Stig.

Hans näst sista brand blev Tomarp gårdshotell i Ekestad. En svår brand med vind och extrem strålningsvärme. Dagen därpå var han ute och släckte en fullt utvecklad brand i en villa i Vånga.

– Det blev ett riktigt dop där på slutet. Att det skulle bli så intensivt hade jag inte räknat med.

Men han är van vid att rycka ut. Särskilt på skogs- och öbränder. Hur många det blivit kan han knappt räkna. Den största var Vakö myr 1992. Den startade med att det var mycket torrt i markerna och att det sedan började blåsa varvid branden snabbt spred sig och blev till en av de största skogsbränderna i Sverige genom tiderna.

Stig kom dit på fredagskvällen och jobbade till lördagskvällen.

– Sen blev vi avlösta och körde hem och duschade. Då började sökarna tuta igen. Det var en ny skogsbrand i vårt område, men då var vi bara tio man kvar.

– Jag tänkte ”inte en natt till”. Men det var bara att bita ihop.

Som tack för god insats fick brandmännen en vit t-shirt med texten ”Jag var med och släckte Vakö myr juli 1992”.

I närområdet finns det en brand som sticker ut som den största.

– Det var när glasspinnefabriken i byn brann ner 2001.

Annons

Stormen Gudrun år 2005 gav också rejält med arbete. Brandkåren fick jobba hårt för att öppna vägar och rädda folk som blivit strandsatta av bland annat fallande träd.

– Man känner sig ganska liten då vädrets gudar tar i.

Det absolut värsta han var med om var sprängolyckan på Vångaberget då en ung kille omkom när en blindgångare exploderade.

– I början tänkte man bara på att göra sitt jobb. Men sen slog allt till när jag kom tillbaka till stationen. Jag kunde inte jobba mer den dagen. Så hade jag inte känt någon gång innan.

Det är en lång karriär som han nu avslutar. Den stora skillnaden jämfört med starten är att utbildningarna är mer uppstyrda. Tekniken har blivit bättre och numera åker man även på sjukdomsfall. Men grunden är detsamma. Att rädda liv och egendom i största möjliga mån.

Men nu har han gjort sitt. I alla fall som brandman. Hans kollegor lät inte Stigs sista dag passera obemärkt förbi. Ett gäng kollegor ”kidnappade” veteranen och tog ut honom på lunch på Naturum.

Känns det vemodigt nu?

- Lite, kanske tänker man att man skulle kört lite till. Men har man bestämt sig så.

Vad väntar nu?

– I juli börjar pensionärslivet. Jag har inte tänkt så mycket på det. Men jag har en motorcykel och en cabbe som jag gillar att köra med. Sen har jag barn och barnbarn. Jag ska nog få tiden till att gå.

Lokalkorrarna
Kristianstadsbladet driver ett leaderprojekt som återknyter till en gammal tidningstradition. Artiklarna är antingen skrivna av lokalkorrar eller baseras på tips från korrenätverket. Vi utgår från Tollarp, Arkelstorp, Fjälkinge, Degeberga och Önnestad, samt områdena kring dessa orter.
Annons
Annons
Annons
Annons