Stressen förlamade honom

Kristianstad Artikeln publicerades

Alla symptom pekade på en stroke. Men det visade sig vara något helt annat. Jörgen hade stressat så pass mycket att kroppen inte längre kunde stå emot. Hela hans liv förändrades på fem minuter.Nu kämpar han för sin väg tillbaka från rullstolen och bloggar om resans gång.

Klockan var halv elva. Kalendern visade den 17 februari. När Jörgen Ekeberg skulle gå och lägga sig fick han en domnande smärta i armen. Efter ett samtal till sjukvårdsupplysningen tillkallades ambulans. När han kom till sjukhuset befarade läkarna att han fått en stroke. Han gavs då samma behandling som en strokepatient - en blodförtunnande medicin som läkaren förklarade kunde orsaka hjärnblödning. Jörgen överhörde samtalet läkaren hade till Universitetssjukhuset i Lund. Läkaren förvarnade dem för att de kunde få en patient.

–  Kan de inte behandla mig på CSK är det allvarligt. Jag trodde min sista stund var kommen. Jag fick dödsångest, jag var livrädd, berättar Jörgen.

Det väntade långa dagar på sjukhuset. Dagar som flöt ihop med varand­ra och smärtstillandet kunde bromsa huvudvärken men inte stoppa tankarna. Efter dagar av undersökningar hittade läkarna inga tecken på stroke. Det var av en annan anledning Jörgen låg på sjukhuset.

–  Jag hade ignorerat kroppens signaler för länge. Det var som om jag kört på i 150 kilometer i timmen och sedan att någon bara drog ut min kontakt. Allt stannade.

Han fick förklarat för sigatt stress hade förlamat honom. Jörgens schema hade en längre tid involverat heltidsjobb, halvtidsstudier, helgjobb och tid som kvalificerad kontaktperson för ungdomar. Det bidrog till att stressen blev för påtaglig. Jörgen blev förlamad i vänster ben. Det positiva är att skillnaden mot en stroke är att symptomen inte blir kvarstående. Vägen tillbaka från rullstolen är lång, men framför allt är den möjlig.

Livet i rullstol innebär att han kämpar varje dag för att klara av vardagliga sysslor. Samma målmedvetenhet och envishet som försatt honom i rullstolen ska även ta honom ur den. Jörgen anpassar sig inte för att bli passiv.

–  Ingen rörelse är för liten. Alla förflyttningar är ett steg på vägen. Jag har redan kommit över barriärer som jag i början inte kunde klara av, säger Jörgen.

Vid sidan av den kroppsliga biten är familjen oersättligt viktig för själen. Hans fru och barn har även de upplevt en traumatisk tid sedan den omtumlande söndagskvällen.

–  Min familj har varit så oerhört hjälpsam. De får dra ett tungt lass just nu, men gör det utan att blinka. De är fantastiska.

Hunden Ludde har varitJörgens livskamrat i snart två år. Familjens regel om att Ludde inte får vara i sängen är nu inte mer än ett minne blott. Numera vaknar han upp med människans bästa vän vid sidan av huvudkudden.

Men innan dagarna når sitt slut och Ludde kan krypa upp vid hans sida läggs tid för något helt annat. Då bloggar Jörgen om sina upplevelser. Bloggen, med namnet The way back to Balsby, startade han när han låg på sjukhuset. Det ger honom en chans att skriva av sig och rensa tankarna. Han vill tacka Malin, sjuksköterska på avdelning 104, som föreslog att han borde ägna lite av sin tid till att blogga. Responsen från bland annat kollegor och vänner ger honom värmande tips och råd för att återhämta sig på bästa möjliga sätt.

–  Detta kommer bli en omtumlande resa. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter, inte bara för att styrka mig själv utan också för att inspirera andra. Jag ger ut mycket och får mycket tillbaka.

Nu väntar en tid kantad av hårt arbete för att ta sig ur rullstolen. Han sätter upp nya milstolpar som i sin tur bockas av genom tidens gång. Att njuta av dagen har blivit hans motto. Han räds inte längre för att helt stanna upp i all stress och bara njuta av vårsolen.

Bloggen hittar ni på thewaybacktobalsby.blogg.se