Föreläsare avlivade seglivade myter

Den sjunde februari för 400 år sedan. Kalmarkriget rasar för fullt, som vanligt är det danskar och svenskar som slåss mot varandra, och kampen gäller egentligen tullen i Öresund, som Danmark dominerar.

Tidigare har danskarna belägrat Kalmar, och nu när det är vinter är svensken på härjningståg i Skåne och hämnas. Fast det har inte gått så bra i Loshult, och det kommer heller inte att gå så bra senare under veckan i Hovdala. I Vittsjö går kungen ner sig i en bäck och håller på att drunkna.

Men nu är det den sjunde februari 1611, och svenskarna slår läger utanför Vä. Morgonen efter anfaller de.

Pojkkungens brev

De flesta har hört om händelsen i skolan. Eller läst brevet som den 17-årige kung Gustaf II Adolf skrev till sin kusin hertig Johan, där kungen skryter om hur de avbränt Skåne och hur "24 socknar samt Wee är uti aska", och hur de "sköflat, brendt och ihjälslagit alldeles efter egen willie".

Brevet förklaras av författaren Tor Flensmarck som en ung pojkes försök att imponera på äldre, mer stridsvana, släktingar.

När han läst historiska dokument finner han att av 105 gårdar i Vä var det sju stycken som några år senare hade ett väldigt lågt taxeringsvärde, tio daler, istället för runt 200 som de andra låg på. Anledningen kan vara att det var de gårdarna som brändes, eller att några var i väldigt dåligt skick.

Borgare och bymän

- Vi vet att de brände Brunstorp, byamöllan och bromöllan, samt en ladugård till prästgården. Men prästgården, skolan och Mariakyrkan skonades.

Det finns heller inget sammanhängande brandlager i de kulturlager som hittats vid utgrävningar. Flensmarck tror därför att Vä klarade sig bättre än vad ryktet säger. Vilket också visas av att de från Vä som blev borgare i nya staden Christianstad, som danske kungen anlade för att ha ett bättre skydd, även var bymän i Vä. Det tyder på att flera hus och gårdar fanns kvar även efter det att Vä förlorat privilegierna gentemot den nya staden.