Vårt tyska arvegods

Kristianstad Artikeln publicerades

Svenskan är ett litet språk, det vill säga det talas av jämförelsevis få människor. Det förvånar väl knappast att mindre språk genom århundradena utsatts för starka influenser från andra språkområden. Svenskan utgör därvidlag inget undantag.
I dag riktas uppmärksamheten, inte minst bland språkvetare och språkvårdare, främst på det engelska språkets påverkan på svenskan. Därför kan det kanske vara på sin plats att vidga perspektivet historiskt. Det råder stor enighet inom språkvetenskapen att inget språk från medeltiden och fram till våra dagar haft ett så stort inflytande på vårt språk som tyskan. Det handlar inte bara om enskilda ord utan kanske framför allt om inlåning av nya ordbildningsmönster.

De tyska influenserna var som mest märkbara under den senare delen av medeltiden. Då bodde många tyska köpmän och hantverkare i de svenska städerna. I vissa fall var de tysktalande fler än de som talade svenska. Det hörde också till den tidens vardag att tungomålen blandades i ett och samma yttrande. Det är ingen överdrift att påstå att tvåspråkighet härskade i städer som Stockholm och Kalmar.
På den tiden talade och skrev man på lågtyska eller plattyska, en variant som fortfarande talas i vissa delar av Nordtyskland men som inte längre används i skrift. Den tyska som vi brottas med i våra skolor kallas högtyska med rötter längre söderut i landet. Dagens svenskar kommer knappast i kontakt med lågtyskan. För att få en uppfattning om hur språket lät och såg ut kan man möjligen fördjupa sig i nederländskan.
Lågtyskan är mer lik svenskan än högtyskan. Till exempel heter äta på lågtyska eten men essen på högtyska. Saak är lågtyska för svenskans sak men på högtyska Sache.
Spår av den tyska påverkan har vi i hela klasser av verb med förstavelserna an- (angiva, angripa), be- (begripa, betala), för- (försvara, försöka) och und- (undgå, undvika). Här kan listan på exempel bli hur lång som helst.

Vanliga verb som bliva och måste kommer från tyskan, liksom adverb som blott, ganska och även.
Ett annan tyskt lån är ordbildningsledet –het. Ord som värdighet och falskhet är inlånade medan exempelvis godhet, hårdhet och blindhet är nybildningar på gamla svenska ordstammar.
Den frekventa och fortfarande produktiva adjektivändelsen –ig har tyskt ursprung. Vi säger stenig, blåsig, mysig och häftig. Den äldre svenska ändelsen –og lever kvar i ord som avog och idog.
När det gäller enstaka ordlån från tyskan kan vi räkna upp till några tusen. Här hittar vi ord som arbete, trappa, fönster och färg. De båda senare har ersatt äldre nordiska ord, vindöga och let. Let finns kvar i former som ljuslätt och rödlätt.
Ordet fruntimmer, som på senare tid brukas i nedsättande syfte, kommer av det lågtyska vrouwentimmer (Frauenzimmer på modern tyska). Det är en sammansättning av fru och timmer, i en äldre betydelse av rum och byggnad. Från början betecknade ordet alltså frustuga, kvinnogemak men hade även kollektiv betydelse och avsåg alla kvinnor i stugan. Senare har ordet, både i tyskan och i svenskan, använts om enskilda kvinnor.
Ibland har överföringen från tyska till svenska i folkmun spårat ur och kommit in på villovägar, ofta på grund av missförstånd eller hörfel. Värt att fundera över, när vi vid sommargrillen glufsar i oss revbensspjäll. Namnet på denna delikatess kommer från lågtyskans ribbesper, sammansatt av ribbe (revben) och sper (stekspett). På dagens tyska heter det Ribbenspeer. Från början betecknar namnet alltså spettet med de påträdda revbensstyckena, en motsvarighet till den ryska sjasliken. "Spjället" är ett rent svenskt påfund, troligen ett försök att ge efterleden en svensk touche. Men anrättningen brukar ju slinka ner ändå.