”Vi är många som inte längre känner oss glada över att gå till jobbet”

Att de vill lyfta fram omvårdnadspersonalen känns gott i våra hjärtan även om vi önskar att förutsättningarna efter vår flytt hade varit annorlunda.

Från att ha haft tio kunder med demensdiagnos på Jasminen har vi numera endast nio dementa. Till saken hör att även att vi personal minskades med en personal alla vardagar, och nu är vi endast två. Vi har kämpat för att båda ska få börja klockan sju istället för att en börjar klockan sju och nästa halv åtta. Vi har många gånger börjat tidigare för att slippa stressen redan från start på dagen och för att våra kunder ska ha det bra. En dag på en demensenhet följer inget mönster. I april går detta nya igång att vi båda får börja klockan sju.

Vi ska finnas för våra kunder med allt de behöver stöttning och hjälp med, vi ska fixa frukost, vi har en eller två duschar varje vardag och samtidigt åtgärda när det larmar eller aktiverar rörelselarmen. Vi har dubbelbemanning på drygt hälften av våra kunder vilket innebär att vi då måste lämna resterande utan tillsyn. Det finns en så kallad "löpare" som ska täcka upp på de två enheterna på varje plan. Samarbetet får då ske via en mobiltelefon eftersom enheterna är låsta och dessutom ligger en bra bit ifrån varandra.

Fem personal ska turas om att hålla lunchrast vilket innebär att den första får gå på lunch redan klockan halv elva på förmiddagen. Har vi då haft tur så har vi hunnit ta en snabb frukostfika vid halv tio-tiden.

Just eftermiddag/kväll/natt ökar ångesten och oron hos våra dementa och då vill vi kunna finnas där för dem.

Allt är så mycket stressigare nu än tidigare med alla krav vi har på oss förutom omvårdnaden av våra gamla. Vi ska dokumentera, lägga in våra scheman var fjärde vecka, duka och servera till måltiderna, tvätta, städa lägenheterna och avdelningen, sopsortera, beställa och packa upp varor, ordna aktiviteter, ge kunderna egentid, finnas där för anhöriga som kommer med frågor med mera. Ja listan kan bli hur lång som helst vad vi måste göra en vanlig dag på jobbet ...

Kvällar är vi alltid bara två personal och har aldrig möjlighet att hålla lagstadgad rast eftersom vi då lämnar varandra ensamma och kvällen med våra dementa kan bli förödande på grund av den timmen.

Natten jobbar ensamma på sin avdelning med nio boende (alltså fyra nattpersonal på fyra avdelningar à nio boende och på två plan.) Enligt Socialstyrelsen får man inte lämna en demensavdelning som vår nattpersonal gör för att hjälpa varandra med dubbelbemanning och inkontinensbyten. Nattpersonalen ska även städa gemensamma utrymmen, tvätta (utanför avdelningen), förbereda för frukosten. Just eftermiddag/kväll/natt ökar ångesten och oron hos våra dementa och då vill vi kunna finnas där för dem. Det är för dem vi arbetar inom demensvården.

Vi är många som inte längre känner oss glada över att gå till jobbet, vi känner oss otillräckliga, vi tar psykiskt jobbet med oss hem, vi har ständigt en inre stress inför varje arbetspass hur tufft det kanske blir och vi inte längre får göra det vi vill... vara med våra dementa och ge dem vår tid och det lugn de så väl behöver. Det är människor vi arbetar med och allt kan inte räknas i pengar och besparingar!

Att sedan dessutom bli nekade ersättning när vi arbetar under rast och att vi inte värdesätts för att tänker mer på kunderna än oss själva är ytterligare en sak som får en som personal att tänka till om det är det här vi egentligen vill syssla med.

Men att då mitt i allt kaos få beröm av anhöriga är ett bevis på att vi är proffs på det vi vill arbeta med och att vi lyckas hålla fasaden uppe trots våra inre frustrationer.

Personalen på 1A Sommarlustvägen