Riksturnerade Jukebox på Stora Torg

Att högljutt prångla bantningsgodis samtidigt som Allsångsidolen Ulrik Munther omgärdas av 8–16-åringar under sin signering är fantastiskt osmakligt.

Desto mer aptitligare är det när han ensam öppnar hela festivalen med sin enda låt, moget imponerande "Boys don't cry". Efterföljande covern på Lady Gagas "Born this way" luktar för mycket trubadurakt, men så är Emil i Lönneberga-killen bara 17 bast och bör ha både mellansnacket och framtiden för sig.

Bästa mellansnacket den här kvällen har inte heller den kändisimiterande konferencier, utan artisten Vincent som efter Rihanna-generationen, förlåt Love Generations, stereotypa dans-singback, har förstått vikten av att etablera publikkontakt.

Frågan är bara kvällens om radio- och schlagerkändisar har någon chans mot hemmakändisarna? När Danny Saucedo sjukanmäler sig kommer Calle & The Undervalleys och Sanna Nielsen som plåster på såren, och lyckas till och med engagera barnpublikens medföljande föräldrar.

Christian Walz kontrar ändå stilfullt med sin gamla svensksoulpopklassiker "Wonder child" och lassar upp hela 80-talssyntmattan från Scritti Polittis källare, även om kompet fullkomligt översköljer hans sångförmåga stundtals.

Nicke Borg, Backyard Babies frontman, framför pliktskyldigast sitt schlagerbidrag, van som han är med hela världens hårdaste rockscen under sina fötter.

Till slut. Vet inte om hela Stora Torg-publiken vill ligga med Eric Amarillo, men med tanke på att folkmassan unisont passade frågan tillbaka till mannen bakom årets sommarplåga, så är det kanske troligt?