Haiti – det värsta som jag har sett

Tio månader efter jordbävningen besökte jag Haiti på en missionsresa, fortfarande låg byggnader i spillror och varje gräsplätt var täckt av tält.

Jag såg Port-Au-Prince från ett bilflak då vi spenderade timmar i trafiken fram och tillbaka mellan tullverket och logistikföretaget Fedex, vi tjafsade länge för att få loss lite teknisk utrustning.

Medan vi väntade där såg jag kartonger ligga i slarviga högar ända upp till taket. Några var trasiga och medicinsk utrustning sipprade ut. Många var adresserade till doktorer eller märkta ”Direct relief”. Lådvis med humanitär hjälp som kunde rädda liv om de inte blev kvar under högar av byråkrati och korruption.

I hamnen, bakom en kraftig mur tornade ett berg av containrar upp sig. Med tanke på vad jag sett på Fedex, ville jag inte tänka på vad som fanns i dem och varför de inte kom in i landet. Samtidigt en bit bort låg en död man mitt på vägen och precis utanför samma mur satt en mager kvinna i sitt hem – ett litet stycke presenning hon spänt ut över sina saker.

I ett tältläger utanför staden fick jag trots allt elände möta de gladaste människor jag mött. De bodde illa och hade knappt mat, men alla skrattade och dansade så fort man spelade musik. Småpojkar eller skröpliga tanter, alla hade rytmen i kroppen. Jag njöt av glädjen och dansade jag med, men liknade mest ett vitt stelt kylskåp. Där kom en kvinna fram till mig och sa:

– Vi har inte så mycket att äta här, men att ni kom, det är som mat för oss.

Att höra det var värt allt. För henne ber jag när rapporter om kolera, översvämningar och nya upplopp på Haiti når mina öron.

Jag trodde inte det kunde bli värre ...