Mando Diao – med glöden i behåll
Krönikor.
Likt ett svenskt svar på The Strokes slog Borlängekvintetten Mando Diao ner i svenskt musikliv 2002. Bandet har allt sedan dess fortsatt sprida sin ystra, på gränsen till furiösa, poprock, utan att för en sekund be om ursäkt; ”This is it” för att åter travestera Strokestanken.Med ”Greatest hits volume 1” (EMI) sammanfattar nu bandet sitt första decennium.
Mando Diao ligger i en låt som ”Sheepdog” bra nära den där punkten där allt, till följd av närmast otyglad iver, riskerar att falla samman. Att lyckas bränna in all denna energi på skiva är få förunnat. Mando Diaos debutalbum ”Bring ’em in” (EMI) från 2002 är utan tvekan ett av svensk rocks förnämsta.
Det var med ett självförtroende utöver det vanliga som Mando Diao kaxade sig igenom den sommarens Kalasturné. Till pressens stora glädje. Att redan 2002 slänga ur sig syrligheter som att reskamraterna Kent mest var att betrakta som ett trött dansband får väl anses som hyfsat insiktsfullt.
Såg själv bandet på en flakscen i Karlshamn och slogs direkt av den scenpondus gruppen utstrålade. När Mando Diao året efter spelade på Tivolirocken i Kristianstad var det inte utan en viss häpnad man kunde konstatera vilket förbaskat bra liveband Mando Diao utvecklats till. Än i dag en av de bättre konserter jag sett.
Med en gemensam fäbless för Beatles slog Björn Dixgård och Gustaf Norén sina kloka huvuden samman och lyckades av bara farten hitta en otäckt yta på den svenska musikkartan att muta in.
Internationellt har bandet soundmässiga likar i namn som The Coral, Oasis och Libertines. Slamrigt med melodi och en allmän 60-talsvurm.
Och även om nu de senare åren inte bjudit på samma mängd godbitar som begynnelsens ”Mr. Moon” eller ”The Band”, har Mando fortfarande glöden i behåll.
Hotet mot demokratin
