Mille och hans våldskultur

Redan under 90-talet döptes han, låt vara med svart remsa över ögonen, på löpsedlarna till Sveriges farligaste man. Numera är remsan borta. Som huvudkälla för författarna till ”Den motvillige monarken” (2010) blev Mille rikskändis. Tydligen satt han på för Carl XVI Gustaf, och hela hovet, komprometterande fotografier.

Men den bild som omsider publicerades visade sig enligt expertisen vara en manipulation. En bluff, kort sagt. Så om någon sagt något väsentligt om vår nuvarande kungs skörlevnad och dubbelmoral så är det snarare Camilla Henemark än Mille Markovic. Den som läst romerska kejsarbiografier och smädesdikter blir också besviken under inmundigandet av Beata Hanssons och Deanne Rauschers bok, ”Mille Markovic – Biografin” (Vertigo förlag).

Dels är den hafsigt skriven och slarvigt korrekturläst, dels saknar den skvallerkrönikans bittra kalk och uppsluppna tonläge. Här finns inget nytt under solen, eller kjolen. Visst är statschefens ungängesvanor besvärande – varför alla dessa arketypiska representanter för gubbslem och ”rich trash”? – och visst är hans intellektuella underskott tragikomiskt, men från denna bok kommer den inte överdrivet motvillige monarken ut med äran i behåll.

Principiell motståndare till monarkin – makt och ekonomiskt oberoende skall inte ärvas på ett institutionaliserat och skattefinansierat vis – måste jag ändå tillstå att Carl XVI Gustaf framstår som harmlös och oförarglig (om också kostsam) i jämförelse med Mille Markovic, vars bravader förvisso håller hela rättssystemet levande. Ju fler brott han och hans gelikar begår, desto större (får man hoppas) resurser till polis och åklagare.

Jag har aldrig varit någon anhängare av så kallat uppbygglig litteratur – att tala tindrande om föredömliga böcker får vara bibliotekariernas och boktipsarnas uppgift – och ett antal av de senaste seklernas mest betydande författare (Céline, Cioran, Jünger, Nietzsche, etc) är väl att betrakta som ideologiskt grumliga, politiskt vårdslösa. Men de kunde tänka, skriva, blixtra. Det kan Mille Markovic också.

Dock finns det en absolut gräns, värd att iaktta. Gränsen går vid det fysiska våldet, vilket i förlängningen innebär att det enskilda livets betydelse upphör. Markovic har drivit svart- och strippklubbar, han har tjänat stora pengar som beskyddare, indrivare, torped. Han har – och han skryter lika mycket om det som om hans tusentals kvinnoerövringar – ägnat livet åt bestraffningar och vedergällningar, åt rysk roulette (ett slags avancerad kattens lek med råttan) och utstuderad tortyr. Det finns scener i denna bok som, om det allmänna rättsmedvetandet ägde inflytande, torde renderat honom livstids fängelse. Han är kompromiss- och skoningslös.

I själva verket har jag aldrig på svenska hört en yrkeskriminell så oförblommerat anamma och stolt gestalta en våldskultur. Man kunde säga att han utifrån sina premisser lider av megalomani och att den förfärliga spiralen börjar så tidigt att ingen fattar vidden av revanschismen och hämndbegäret: hans mamma i den serbiska byn dör tidigt, oklart varför, hans skolgång i Halmstad blir en katastrof. Vägen är svedd, manegen krattad, hot och våld lönar sig bättre än flit och språkkunskaper.

Idag hade han, som antyds i boken, förmodligen fått diagnosen ADHD, plus medicinering och relevant behandling mot humörsvängningarna och explosionerna. Men vad vet vi? Jo att kriminella karriärer för sådana som Mille, oavsett diagnos och medicin, leder till snabbare cash, större bilar, häftigare smycken, snyggare brudar. Livsstilen, bibliotekarier, det är livsstilen.