Skrällseger för småborgerligheten

Anledningen är att finansministern upplevt ett alarmerande behov av att avsätta statliga medel för att garantera David Lindgren en finalplats i Melodifestivalen 2012. Under lördagskvällen var hela regeringskansliets personal blixtinkallad för att stötta alliansens kandidat i telefonomröstningen.

–David Lindgren är en man vars klädstil såväl som musikstil visar på en solid förankring i de borgerliga värderingar som det svenska samhället vilar på, och har med sin hederliga framtoning dessutom stora möjligheter att förbättra banktjänstemannakårens negativa rykte, säger Borg och tillägger att han även när vissa förhoppningar om att David Lindgren ska bidra till att revisorlooken åter blir en modetrend.

Melodifestivalen är emellertid bara ett tillfälligt uppdrag för David Lindgren. Måndagen den 12:e mars återgår han till sitt jobb som statssekreterare vid Finansdepartementet.”

Det rykande färska pressmeddelandet damp ned i inkorgen sekunderna efter att sändningen tagit slut – ungefär samtidigt som en kollegas mamma ringde för att fråga vem den där killen i grå kostym egentligen är – och försatte pressrummet i chock.

Nej, skämt åsido: David Lindgrens låt ”Shout It Out” är absolut inte usel. Mest liknar den ett ambitiöst experiment som misslyckades. Den vill vara David Guetta lika mycket som ”Dance Alone” ville vara Lady Gaga ifjol, men efter att ha genomgått den obligatoriska schlagerdestillationen återstår inte så mycket mer än småborgerligt radioskval. Med andra ord kommer låten att gå varm på ca alla svenska nattklubbar.

Men om David Lindgrens finalplats var en skräll (när ska vi förresten hitta en synonym till det ordet?) har Ulrik Munthers förstås varit huggen i sten ända sedan han presenterades som deltagare. Vilket för den sakens skull inte gör den mer rättmätig. Ja, jag vet att han är skitsöt och svinpopulär. Men allvarligt: när Ulrik Munther sjunger om kärlekssoldater som blöder på slagfältet får jag samma förtroende för honom som jag fick för Amy Diamond när hon som 13-åring sjöng ”What’s In it For Me?”. Det vill säga inget alls.

Å andra sidan hade jag inte väntat mig att någon skulle se igenom den där listigt utarbetade Astrid Lindgren-fasaden. Lika lite som jag hade väntat mig att någon skulle inse att Helena Bergströms sketchkaraktärer inte är ett dugg roliga, eller att Andreas Lundstedts ”Aldrig, Aldrig” är ett subtilt litet popmästerverk. Ni dissade trots allt Magnus Carlssons lika fantastiska ”Live Forever” för fem år sedan.

Oscar Sundell är mångårig schlager- fantast och nöjeskrönikör.