Kaurismäki med stort hjärta

Två decennier senare är Marx (André Wilms) en lyckligare man. Fortsatt i penganöd, men trygg i hamnstaden Le Havre där han har vänner som inte mäter framgång i pengar och berömmelse och en kärleksfull fru som tålmodigt nöjer sig med småslantarna från makens värv som skoputsare.

Men vardagen skakas om när hustrun (Kati Outinen) drabbas av allvarlig sjukdom och när Marx samtidigt möter en afrikansk flyktingpojke, ensam och på resa mot London där mamman väntar. Marx tar sig an pojken, ger honom skydd, mat och husrum och gör det till sin viktigaste sak att resan får ett lyckligt slut.

”Mannen från Le Havre” (Folkets Bio) är väldigt mycket Kaurismäki och ändå inte. Här finns den alltid så suggestiva klangen, bildspråket, absurdismen, den korthuggna dialogen, ställningstagandet. Stilbrottet bygger i stället på ett enklare spår; det råder aldrig någon tvekan kring vilka samtidsproblem som står på agendan och vilken historia han är ute efter att berätta.

Det som händer kring hamnen i Le Havre är den nutida flyktingsituationen, som Kaurismäki ger en allvarlig tidlöshet genom att skapa en äldre stadsbild med myndighetspersoner som hämtade ur ett Tintin-album eller någon agentserie modell 1960-tal. I kvarteren Marcel Marx kallar hemma syns inga datorer, inga mobiltelefoner. Människor möter verkligen varandra, pratar med varandra. I hemmen, på gatorna, i butiker och barer.

”Mannen från Le Havre” går inga omvägar och väcker kanske inte samma uppmärksamhet som ”Leningrad Cowboys Goes America”, ”Moln på drift”, ”Mannen utan minne”... Kaurismäki jobbar med mindre medel, men lika starka känslor och (som alltid) utmärkta skådespelare (Wilms, Outinen, Jean-Pierre Darroussin).

Bara ett hjärta av sten kan stå emot.

Apropå oemotståndligt: häromdagen fick årets Oscarvinnare ”The Artist” (Scanbox) hyrpremiär, och den som inte redan sett Michel Hazanavicius sagolika kärleksförklaring till stumfilmseran har en stor stund framför sig.