Venedig slår ett slag för kvinnliga filmskapare

Cannes, den största och mest prestigefyllda filmfestivalen, har sällan kvinnliga filmregissörer i sin internationella tävling. Bara en enda kvinnlig regissör har fått priset för bästa film på 65 år.

Men i Venedig, känd för sin konstnärlighet och integritet , finns alltid kvinnliga regissörer med i den internationella tävlingen.

Venedig var även systerstad till Sarajevo under belägringen i 1990-talets Balkankrig då politiskt obekväma filmer kunde visas på festivalen.

För två år sedan hade Pernilla Augusts ”Svinalängorna” sin världspremiär i Venedig där den mottogs med stor respekt. Publiken stod upp i tio minuter och applåderade högljutt och filmen fick publikpriset.

Nu är det dags för ännu en skånsk film att representerar Sverige i Venedig, Gabriela Pichlers på förhand hyllade ” Äta sova dö”. Även den en film om arbetarklass med en ung, sårbar kvinna i huvudrollen som vägrar bli offer.

Filmen utspelas i norra Skåne, nära Kristianstad, i ett samhälle där den stora fabriken är ortens viktigaste arbetsplats. Men en dag får den unga tjejen sparken av sin arrogante manlige chef och hennes liv rämnar.

Gabriela Pichlers film blir till ett slags ”skånsk neorealism”, att skildra dagens läge ur arbetarklassperspektiv med känsla för vardagslivets avgörande ögonblick. Där en lokal story om identitet och hemortsrätt blir universell ur en kvinnlig synvinkel.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att skånsk film om arbetarklass med kvinnliga regissörer och huvudroller tar plats i Venedig. Först Pernilla August, nu Gabriela Pichler – samtidigt som ”Women’s Tales” alltså arrangeras för första gången.

Den amerikanske regissören Spike Lee kommer att tilldelas årets ”Glory to the Filmmaker”-betygelse på fredag. På plats för att visa sin Michael Jackson-dokumentär ”Bad 25” får Lee hederspriset för sina ”oförutsägbara och i god mening provokativa filmer”. Venedigfestivalen har visat många av Spike Lees tidigare filmer som ”She hate me” (2004) och ”When the leeves broke: A requiem in fours acts”, en stark dokumentär om orkanen Katrina.

Det är typiskt för Venedig att visa politiskt och ekonomiskt utmanande filmer, till exempel svenske Erik Gandinis ”Videocracy” om hur man som Italiens dåvarande premiärminister Berlusconi kan använda teve som propagandamedel och med dess manipulation nå makt och rikedom.

Andra filmer som retat den politiska makten i landet är Michael Moores ”Capitalism. A Love Story” om den ekonomiska krisen, där presskonferensen med Moore plötsligt avbröts. Sådant har jag bara upplevt i Venedig där filmfestivalen alltmer har blivit en frizon för konstnärligt och politiskt filmskapande.

Nu står vi inför den första filmfestivalen efter det politiska maktskiftet i landet. Frågan är vad det kan får för betydelse för världens äldsta filmfestival som startar i morgon och som förut varit närmast ”anti-Hollywood”, visat iransk uppkäftig film och demonstrerat civilikurage för filmskapares frihet – mot all slags maktmissbruk?