Budskapet till min framtida son

Pappa är orolig för min pilgrimsfärd i Spanien. Han ringer ofta och frågar om han ska köra husbilen som en slags följebil.

– Det är inte Tour de France, brukar jag säga.

– Men det låeter sou faaerligt, og du er min mindste dreng, svarar han.

Fars omsorg har kommit på senare år. Så länge jag kan minnas har min pappas kärlek varit densamma som den bestämda skärpa som han alltid haft över munnen. Som liten kan jag inte minnas att han pussat mig god natt – någonsin.

Kanske har jag fel. Men det är så jag minns det. Det var i alla fall till mamma jag gick och berättade jobbiga saker. Pappa var jag alltid rädd för.

Min far växte upp i en tid då mannen var försörjaren i familjen. Männen gick till fabrik och kvinnorna var hemma. Pojkarna grät aldrig. Den som bröt regeln var en tösedreng. Det värsta skällsordet som fanns.

Gudarna ska veta att en sådan uppväxt satte sina spår hos en pojke. Kroppen fick lära sig att känslor inte är något rättesnöre, utan snaran som kan få en att falla.

Nu i veckan ringde pappa mig. Han frågade än en gång om han fick köra följebil. Det slutade med jag fick höra en 42 år gammal historia om hur det kan gå om man inte planerar sin resa.

Berättelsen omfattar fem dygn till sjöss på en alltför stor båt med en alltför liten utombordsmotor. Sen tillkommer en bandagerad australiensisk terrier, en grundstötning, en heroisk insats av en hamnfogde, ett värdshusbesök på ön Samsö – där far lyckas tigga till sig en extra kotlett – och en utskällning från chefen när pappa ringer för att meddela att han kommer bli två, tre dagar försenad till jobbet.

Det är en underbar historia. Men det bästa är när han talar om hur han saknar min mor. Hur han ligger på båtdäcket någonstans mellan Fyn och Själland och tittar upp mot stjärnhimmeln. Kring honom finns bara hav. Oron han känner beror inte på att han inte vet var han befinner sig, utan att han inte får tag på min mamma.

I varje liten hamn går han i land för att ringa henne, men hon svarar inte. Senare visar det sig att hon hade dragit på shoppingturné i Tyskland med sin mor. Men det visste han inte då.

Och det är detta som ger mig en kallsup i själen: Min far var på väg att bli fysiskt skeppsbruten, men det spelade ingen roll, för det var hans hjärta som höll på att gå på grund.

När jag lade på telefonen började jag gråta. Det här stämde inte med min bild av far. Jag har aldrig sett honom visa några känslor för min mor – någonsin. Aldrig hört honom säga att han älskar henne.

Som barn hade jag gett min högra arm för att höra detta. Som vuxen har jag förstått att det inte har varit lätt för honom. Han har varit ett barn av sin tid. Men det är fortfarande inte lätt för män att visa känslor. Pojkar blir fortfarande förlöjligade om de fäller tårar.

Mina vänner, detta är definitionen av en machokultur. Det är den exakta motsatsen till att vara människa. Att distansera sig från sina känslor är detsamma som att inte tillåta sig att existera.

Nu är jag exakt lika gammal som pappa under stjärnhimmeln. Och jag inser att om jag någonsin själv får en son, så ska jag pussa honom god natt varje kväll. Jag ska läsa sagor för honom, plåstra om honom när han faller och inför honom ska jag säga att jag älskar hans mamma. Varje dag.

Framför allt ska jag våga visa mig svag för honom. Visa att det är okej att inte alltid ha alla svaren. Och han ska aldrig tvivla på att jag kommer vara där för honom om han själv inte orkar eller behöver hjälp.

Och skulle någon skrika tösedreng efter honom får han gärna bara svara: Tack, då har jag det bästa av två världar.

Det är så man avväpnar stridslystna hannar. Det är så man visar upp en inre trygghet och styrka.

Det enda (en) man behöver.