Magin bortom alla klichéer

Jag känner honom som fotograf, men inte som musiker. Den amerikanska arbetarrocken med sina rötter i New Jersey som genomsyrar The Dimestore Junkies material är inte ens min kopp te. Mitt hjärta klappar innerst inne för hiphop och gamla soul.

Men när en lokal grabb från Finja får spela med en så högt ansedd musiker och låtskrivare som singer/songwritern Willie Nile , och dessutom dela scen med Bruce Springsteen, så är det snudd på tjänstefel att inte bevittna tillställningen, åtminstone en gång.

Avstampet på Kristianstads teater under onsdagskvällen var början på en veckolång konsertodyssée som får sin final som officiell för - och efterfesthappening under Springsteens spelningar i Göteborg i helgen.

Ett par dagar tidigare har Willie Nile förklarat för mig att det som sker de emellan, honom och The Dimestore Junkies, är ren magi. Det blir faktiskt lite tjatigt under intervjun. Hur jäkla magiskt kan det egentligen bli?

Och det kommer från den lille gräshoppande mannen med en afrofrillan som tycks ha haft en dålig dag hos frisören, innan han till vardags stuckit iväg och lirat med Elvis Costello, Ringo Starr, Lucinda Williams och inte minst E Street Band.

Från mannen som skrev och dedikerade vackra ”On the road to cavalry” till en annan singer/songwriter, sin förlorade kompis Jeff Buckley.

”Den som kommer får se”, säger Willie.

Jag ser en dokumentär , ”Från Finja till världen”, som fotografen Lars Brundin filmat. Om en universell personlighet som aldrig har låtit Finjas gränser eller sina egna tillkortakommanden begränsa honom.

Jag ser en drömfångare. Som helhjärtat väver in sina vänner och medmusikanter mot ett gemensamt mål. Niclas Brandt , Ola Hjelm , Jessica Borg med flera – lokala talanger vi som mest känner från våra skolor och sjukhus under deras nio till fem- vardag. Tillsammans lyfter de sig själva och Johanssons låtmaterial en bra bit över konstens alla regler.

Inte minst live. Senaste singeln, konsertintrot ”Two beers away from a smile” kunde lika gärna vara ett grand finale. Den tunnsådda publikens euforiska kompklapp brister ut direkt för att aldrig upphöra, och innan bandet hinner säga hej har de förvandlat den gamla teatern till, om inte Paramount i Asbury Park, så åtminstone ett intimare, värmeböljande Apollo.

Musiken och musikerna är motsatsen till exkluderande. Frontmannen ber om en upptänd salong, vill skapa tillsammans med, inte för. Det går inte att gömma sig i åskådarmörkret när regnet faller i ”November”. Niclas Brandts orgel galopperar, Ola Hjelms gitarr stegrar sig, Jörgen Johansson lever ut på scenen som en sympatisk Don Quijote. För att citera allsköns förståsigpåare, oavsett genre:

”Det här är riktig musik.”

Det räcker så. Och jag förstår varför Willie Nile lurat med sig MalmögitarristenEddie Nyström för att lira med The Dimestore Junkies.

Den lille Willie Nile skuttar in med en intrikat indiandans, sin irländska punksjäl och stora ord om jämlikhet, rättvisa och medkänsla. Han gör det till den kompakta väggen av fyra stämsjungande gitarrer, som om det inte finns någon morgondag. I ett trollslag reser sig publiken till ”Heaven help the lonely” för att sedan sällan slå sig till ro.

Nile valsar runt på stämningen till ”Beautiful wreck of the world”. Medmusikerna rumlar, dundrar, svänger och mejar oövervinnerligt ner allt motstånd i ”The Midnight rose”.

Ett par minuter från att bli morfar sjunger Nile vädjande ”Give me tomorrow” från världens alla barn, innan han chosefritt slår sig ner vid Brandts keyboard för att leverera vad som ska visa sig bli ett himlastormande crescendo i ”Love is a train”.

Och jag ser det nu, Willie. Jag ser, hör och känner magin bortom klichéerna medan du skriker ”I can’t stop now!! One more time!”.

Och där bredvid står Jörgen Johansson respektfullt och infogad i kompet, med ett stort leende på läpparna. ”Wipe that silly smile off your face”, tänker jag skämtsamt. Du lever ju redan drömmen, grabben.

Love Melander , mer känd som ut- levande frontman i Artmade, är ovanligt tillknäppt när han äntrar scenen som kvällens första uppvärmare. Sätter sig på en pallstol, tittar varken upp eller säger ett ord. Börjar plocka på sin akustiska gitarr och sjunger.

Sjunger så klockarna stannar och änglarna håller andan.

Mjukt, värnlöst inleder han. ”No retreat, no surrender”. Gör Springsteens fraser till sina alldeles egna medan den kvardröjande publiken sorlar ute i foajén och en ovälkommen mobilsignal imiterar ett klockspel.

No retreat, no surrender.

”Thunder road” blir ett dynamiskt skådespel av viskningar och rop till det sköraste gitarrspel. Inte förrän han avverkat sina fem låttolkningar, det enda Springsteen-material vi faktiskt får höra, tittar han upp, och talar till publiken med påtagligt blandade känslor:

”I min bok gör man bara inte covers på Springsteen. Men nu så här efteråt är jag glad att jag fick chansen.”

Love Melander motbevisade sig själv den här kvällen. I ett magiskt teaterhus där världen utanför för ett par timmar upphörde att existera.

Jag hoppas Willie Nile håller vad han lovade Love och publiken. ”I’m gonna meet Bruce you know. I’m gonna tell him about this, Love!”

Ps. Så snart SVT plockar in ”Från Finja till världen” i sin dokumentärfilmsrepertoar, så lär The Dimestore Junkies får ta tjänsteledigt från sina nio till fem-jobb ett tag framöver. Ds.