Kultur & Nöje

Aase Berg: "Hackers"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Aase Berg, född 1967, debuterade 1997 med diktsamlingen "Hos rådjur". Hon är också verksam som kulturskribent, bland annat på den här sidan. Därför recenseras hennes nya bok idag av Elisabeth Hjorth, författare och skribent på Svenska Dagbladet.
Foto:Elisabeth Ohlson Wallin
Aase Berg, född 1967, debuterade 1997 med diktsamlingen "Hos rådjur". Hon är också verksam som kulturskribent, bland annat på den här sidan. Därför recenseras hennes nya bok idag av Elisabeth Hjorth, författare och skribent på Svenska Dagbladet.

Författaren Aase Bergs nya diktsamling är tydlig i sin riktning, dess ord formar sig till ett angrepp mot patriarkatet. Kulturskribenten Elisabeth Hjorth har läst "Hackers" och funderar över haggor, komplicerad kärlek och hästar.

Aase Berg

"Hackers"

(Bonniers)

Det fanns en gång en stab av hönor. Det var i Aase Bergs frätande angrepp på kapitalismen i diktsamlingen ”Liknöjd fauna”. Nu kommer en armé. Haggorna är här. Och det är för en gångs skull meningsfullt att ta en boks baksidestext på allvar: ”Det här är ett hot”.

”Hackers” är en attack. En aggression mot patriarkatet, en tung eld mot samhällets manskropp. Problematiskt nog handlar den också om att sova med fienden. Det är en utgångspunkt som kolliderar med bilden av den hotfulla haggan som hackar sig in i systemet med målet att förstöra det. I programförklaringen sägs om kvinnorna att ”vi har alltid varit bra på mycket komplicerad kärlek.”

Först finns en rasande amason, full av sorg. En stark krigare med kontroll på läget. Jag tänker på hur komplicerat detta är. Jag tänker på idén med den trojanska hästen som återkommer i dikterna. Det sluga kollektivet som tar sig in i fiendelägret och vinner krig genom en överraskande manöver.

Kanske tror jag på den trojanska hästens möjlighet, ibland. Men mest tror jag på Aase Bergs hästar. De är härbärgen och stridsvagnar, svävande och varmblodiga, immuna och nanoblacka ponnyer och överviktiga vildhästar (särskilt hon). Hästarna är tyngden som gör dikterna till allt annat än ett tomt hot. Det är sättet att använda vad som helst som arsenal, att låta orden bossa loss, som övertygar i Bergs dikt.

Hon slår tillbaka:

Piercingfetto,

Grogghagga,

Självskadeluder.

Den fostrade kvinnan

höjer aldrig

en hand.

Men trojanen, haggan, hackaren rider dock i "Hästens säng". Och sexkonsten slutar i ett aldrig mer. ”Nu är spermierna döda/ Du finns inte”. Det är en fälla, den här kärleken. Vem äger kvinnofällan, vem slår igen den? frågar dikten. Den svarar inte, trots avancerad trematodlist, outsmartade kejsare och magstödshämnd från diktjagets sida.

Natascha Kampusch blir en symbol för kvinnofällan, den osårbara sårbarheten. Hon citeras och förvrängs, som Berg kallar det, i återkommande partier. En stark handlingskraft mitt i det totala beroendet av förövaren. Hon blir en symbol.

Kanske måste hon användas i den här boken. Ändå orkar jag inte riktigt med det. Jag får lust att skita i hela idén med den trojanska hästen i "Hästens säng". Ursäkta. För det är så grym dikt, så enastående heavy, så vackert och brutalt i alla fall. Jag vill mörbultas av orden, språket och de våldsamma kasten. Jag vill bländas av Bergs feeling och briljans. Och när allt kommer omkring finns det ju ett alternativt system:

Bakfull poet sitter på en pall i ett stall och sjunger

subversiva reggaelåtar för en fet vildhäst som fattar

noll och måste banta 150 kilo. Hon heter Taiga, från

en rysk skog, och det är detta som egentligen ska

kallas kärlek.

Haggorna kommer, kanske måste de skapa sina egna system, kanske får de understöd av hästar. Hur som helst är jag glad över att patriarkatet fått en ny fiende vid sidan av cyborger, flator och flickor. Haggan är här för att stanna.