Kultur & Nöje

Adam Zagajewski: "I andras skönhet"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Adam Zagajewski debuterade 1972 som poet. Bland de utmärkelser han har fått för sitt författarskap finns Tomas Tranströmerpriset, år 2000.
Foto:Joanna Helander
Adam Zagajewski debuterade 1972 som poet. Bland de utmärkelser han har fått för sitt författarskap finns Tomas Tranströmerpriset, år 2000.

Vårsäsongens svenska bokutgivning har presenterat en rad spännande titlar från eller om Östeuropa. Bland kulturskribenten Martin Lagerholms favoriter finns en gammal favorit, en essäsamling av Adam Zagajewski.

Adam Zagajewski

"I andras skönhet"

Översättning Anders Bodegård

(Norstedts)

Genom översättaren Anders Bodegårds försorg har vi i en dryg handfull böcker kunnat njuta av poet och essäist Adam Zagajewskis litterärt fullödiga försvar för den mänskliga integriteten och andliga friheten.

I den nu utkomna essäboken "I andras skönhet" – i själva verket ett obrutet flöde av minnen, reflektioner och filosofiska hugskott, allt underkastat en språklig och tankemässig briljans som också bottnar i det djupt mänskliga – skriver han sig ut ur och tillbaka in i sin ungdomstids Kraków.

Som många andra frihetstörstande konstnärer uppvuxna bakom järnridån, belades han på 70-talet med publiceringsförbud, varför han några år senare flydde till Paris. Numera bor han åter i sitt Kraków, men i de här essäerna (som publicerades 1998) pendlar han mellan minnesbildernas Polen och samtidskommentarernas Paris eller Houston, där han då var gästprofessor.

Han inleder och återkommer till studietidens hemadress Långgatan i 60- och 70-talens Kraków, som varken kunde ”förlika sig med elektricitet eller förbränningsmotorer, med hitlerism som släpats hit av en segrande Wehrmacht eller stalinism som förts hit av Röda armén”. Han beskriver kommunismens gråa värld med ett ännu intakt frihetspatos, trots att han personligen slapp undan både rättegångar och fängelse och under alla dessa år bara tillbringade ”en timme på poliskommissariatet”.

Den här konstant intagande boken är ett frihetens evangelium skrivet av en lyrisk skeptiker. Och en sådan sjunger livets och människans lov på sin egen fason. Frihetsbegreppet inskränks här inte till det politiska, utan spränger ut i allmänna betraktelser av samhälls- och kulturfenomen som riskerar att förminska våra fattningsgåvor och grumla våra sinnen.

Han förfasar sig över moderna historikers träaktiga och byråkratiska språk, och drömmer sig tillbaka till ”arkaiska litterära traditioner, till historieskrivning med utgångspunkt i den suveräna människan, inte universitetsdocenten, slaven under metodologier på modet”.

Men Zagajewskis egen prosa är rätt fordrande; oavlåtligt njutbar i sitt stilsäkert lyrisk-filosofiska anslag, men konstant vädjande till vårt vakna och koncentrerade intellekt. Minsta lilla gäspning under läsningen, och man är förlorad. Men vilken stilist han är! Med vilken skärpa och elegans han flätar samman sina tankar, minnen och drömmar om ungdomens Polen och dagens Europa! Hur övertygande hans utropande av den anständiga humanismens regim! ”Bödeln skriver inte historien, inte Goebbels och inte Molotov, utan rättskaffens människor; de får det sista ordet.”