Kultur & Nöje

Agnes Vittstrand: "Allt som tar plats"

Kultur & Nöje ,
Agnes Vittstrand är en pseudonym för en författare som debuterar på Degebergaförlaget Freke Räihä förlag.
Foto:

Jaget i debutant – och pseudonym – Agnes Vittstrands bok "Allt som tar plats" är starkt och sårbart. Kulturskribenten Peter Viktorsson läser en text som rör sig på flera nivåer och med skilda stilar. Ämnet är incest.

Agnes Vittstrand

”Allt som tar plats”

(Freke Räihä Förlag)

Artikeln publicerades 12 mars 2015.

Det är rätt många år sedan nu, men när Sofia Rapp Johansson debuterade med diktboken ”Silverfisken” blev reaktionerna starka. Hennes explicita och detaljerade skildring av övergrepp och incest var omskakande och obehaglig, trots det bitvis ganska lekfulla språket.

Incest är tema och utgångspunkt också för pseudonymen Agnes Vittstrands bok ”Allt som tar plats”, första titeln från Freke Räihäs förlag. Inte lika litterärt raffinerad som ”Silverfisken”, Vittstrands metod är en annan, men en uppfordrande och osminkad text (inte så mycket dikt) om och av ett jag, som är både starkt och sårbart.

Till dels är boken tillbakablickar på uppväxtår, som kan sammanfattas i en rad som ”När dom andra barnen såg korv och ketchup såg jag alltid penis och blod”, men också det vuxna jagets reflektioner och behärskade röst: ”Ett förstört och värdelöst liv kan också vara bra.”

Och mellan det värnlösa och livsbejakande ryms en hårdhet, en dräpande och stundom ironisk blick, på samma gång svart- och klarsynt: ”Hur spännande det än är, mustigt och intressant så får jag nog säga att jag skulle tacka nej till sexuellt våld om jag hade ett val. Tack så hemskt mycket men nej”.

Kompositionen är tudelad. Dels alltså utsagor som exemplen ovan, formade som längre prosastycken och i skiftande stämningslägen: utbrott, riktade såväl inåt (självförakt) som utåt (mot pappan och hans medbrottslingar så klart, men också mot samhällets villkorade förståelse), men även stunder av kärlek, ett slags alldaglig nåd. Och denna känslomässiga röra kommer ganska väl till uttryck i textens disparata temperament, och finns nog inskriven som indirekt poetik: ”Det skulle helst inte vara så mycket ångest och ilska utan jag vill liksom visa att typ rimlig vardag, äkta glädje.”

Bokens andra komponent utgörs av listor. Till synes banala uppräkningar av ”Julklappar att fixa” eller ”Roliga saker” som kanske ändå fyller en funktion. Som skapade listorna en önskvärd, nödvändig struktur i en annars kaotisk process, på både levnads- och skaparnivå. Litterär metod som överlevnadsstrategi.