Kultur & Nöje

Astrid Lindgren: Fem noveller

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Astrid Lindgren.
Foto:Dan Hansson/TT
Astrid Lindgren.

Fem korta Astrid Lindgren-berättelser har getts varsin liten volym i ett av förlaget Novellix paket. Kulturskribenten Eva Wahlström finner både sagornas och sorgens kraft.

Astrid Lindgren

Fem Astrid Lindgren–noveller

(Novellix)

Åh, någon har skickat en liten chokladask till mig!, tänkte jag glatt när jag hämtade posten. Men det var det inte och inte blev jag heller besviken när det visade sig vara en ask med fem kortprosatexter av Astrid Lindgren.

Ja, förlaget kallar texterna för noveller men jag föredrar här termen kortprosa då de sinsemellan har mycket olika karaktär. Det är texter från "Kajsa Kavat", "Nils Karlsson Pyssling", "Sunnanäng", "Samuel August från Sevedstorp" och "Hanna i hult". Den sistnämnda kan väl närmast betraktas som ett essäistiskt minnedokument som främst vänder sig till en vuxen läsare. De andra har mer av sagostoff över sig, men gemensamt för dem alla är det djupa stråk av kärlek till livet och den sorg och de förluster som drabbar oss alla.

Astrid Lindgrens stora beläsenhet och förmåga att omvandla genrer och litterärt stoff till något eget upphör jag aldrig att förundras över. I de här korta texterna brukas sagans språk samtidigt som vissa genrekonventioner bryts. "Prinsessan som inte ville leka" inleds med: ”Det var en gång en prinsessa, som inte ville leka.” Sagan handlar om en prinsessa som har precis allt av vad man kan önska sig i barnarikets materiella värld, precis allt utom en lekkamrat och kanske förstående vuxna bör man tillägga.

Berättelsen om ”Märit” slår an en annan sagoton: ”Det var en prinsessa som var död.” Så sorgligt och brutalt sann om en flicka i fattigdomens dagar och vi får hennes nödtorftiga liv beskrivet för oss, så kanske var hon ingen riktig prinsessa? Eller kan det vara mer en egenskap att vara en prinsessa bortom stampat jordgolv och vattugröt?

Alldeles oavsett hur Astrid Lindgren inleder sina texter så finns där ett direkt tilltal och ett läsa-vidare-driv som när pojken Göran från sin sjuksäng i berättelsen "Skymningslandet” råkar höra att hans mamma sagt att hon tror att han aldrig mer ska kunna gå. Men i fantasin eller dödens rike (?) hämtas han av Herr Liljonkvast som tar honom ut på spännande flygturer och låter honom kunna allt som annars är en omöjlighet. I sagans värld och med fantasins kraft blir det omöjliga möjligt.

Sådant brukar väl kallas barnatro, men jag vill slå ett slag för den formen av livstro och där är jag övertygad – litteraturen hjälper oss med det!