Kultur & Nöje

Behöver Norden mer sanning?

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Lördagen den 6 februari är samernas nationaldag, en dag som firas av alla samer. Här ses ett rentåg under en av Jokkmokks populära marknader. 2 bilder
Foto:FREDRIK SANDBERG
Lördagen den 6 februari är samernas nationaldag, en dag som firas av alla samer. Här ses ett rentåg under en av Jokkmokks populära marknader.

Samerna kräver en sanningskommission och grönländarna har på egen hand startat en försoningskommission. Finns det en sanning i Norden som behöver komma fram? Kulturjournalisten Emilia Söelund undersöker frågan.

En del anser att man måste göra upp med det förflutna för att kunna gå vidare. Att få upprättelse för det lidande man orsakats genom att den ansvariga ber om ursäkt eller utsätts för ett straff. I de flesta samhällen finns det institutioner som tillgodoser detta behov. Rättegångar är viktiga, inte bara för att de utkräver ansvar och därmed förebygger privata hämndaktioner, utan också för att rättsprocesser bidrar till att sanningen kommer fram.

Men vad händer om offret inte är en individ utan ett helt folk? Eller om förövaren är en regering? Hur hanterar man systematiska övergrepp som är legitimerade av staten?

Dessa frågor blev aktuella under 1900-talet, då idén om universella mänskliga rättigheter spred sig. Allt fler grupper ställde krav på rättvisa efter att ha utsatts för lidande under krig, diktaturer och kolonistrukturer.

I vissa fall hanterades dessa krav i rättsprocesser, varav Nürnberg-rättegångarna förmodligen är det mest kända exemplet. Under århundradets andra hälft började man också inrätta så kallade sannings- och försoningskommissioner. Dessa processer fungerade särskilt väl när kraven på bestraffning ställdes mot ett behov av samexistens, såsom det till exempel kan vara vid en övergång mellan två styrelseskick, typiskt vid en demokratisering eller en avkolonialisering.

Den mest kända sanningskommissionen inrättades i Sydafrika efter apartheidssystemets avskaffande. Vid den tiden stod de nya, demokratiskt valda ledarna inför en svår utmaning. Hur skulle man förhålla sig till de övergrepp som skett i regimens namn? Antalet drabbade var många, övergreppen hade skett en lång tid och i en del fall var förövarna också själva offer.

Att ställa alla skyldiga inför rätta vore både tid- och resurskrävande, samtidigt som hotet om bestraffningar kunde få folk att tiga eller undanröja bevis. Å andra sidan var det nödvändigt att dokumentera brotten och ge offren upprättelse.

Efter inspiration från Syd- och Latinamerika inrättades det en sanningskommission under ledning av ärkebiskop Desmond Tutu. Vittnesmål från hela landets samlades in och många direktsändes i sydafrikansk tv. Man gick så långt att man erbjöd förövarna amnesti om de bidrog till att sanningen kom fram och dessutom bad offren om förlåtelse. Processen avslutades med en slutrapport, där kommissionen gav sina rekommendationer inför framtiden.

I flera länder har sannings- och försoningskommissioner också använts för att ge urfolk upprättelse efter åratal av övergrepp och statligt sanktionerad diskriminering. I Kanada inrättades det till exempel en sanningskommission efter omfattande rapporter om missförhållanden på de internatskolor, där över 150000 barn från landets urfolk hade gått.

Vittnesmålen handlade både om fysiska övergrepp i form av systematiska kroppsliga bestraffningar och sexuellt utnyttjande, men också om en tvångsassimilering in i den västerländska, kristna kulturen. Många skolbarn förlorade sitt språk och sin kulturella identitet på skolorna, eftersom de skiljdes från sina familjer och straffades om de talade sitt modersmål.

Sanningskommissionens kartläggning ledde till en officiell ursäkt från Kanadas dåvarande premiärminister, Stephen Harper, och staten har sedan dess betalat ut över 17 miljarder kronor i ersättning till de drabbade.

Även i Norden har urfolk rest krav på sanningskommissioner som ett verktyg för att sprida kunskap om historiska övergrepp, men också för att bryta de diskriminerande strukturer som än i dag påverkar relationerna till resten av samhället.

Förra året inledde Sametinget och Diskrimineringsombudsmannen (DO) ett samarbete för inrättandet av en oberoende samisk sanningskommission. Bakgrunden är bland annat en återkommande internationell kritik mot Sveriges minoritetspolitik. I ett gemensamt uttalande skriver de två organisationerna att dagens situation ”präglas av den kolonialisering samer utsatts för genom historien”, samt att det ”är nödvändigt att förstå och förhålla sig till historien för att kunna komma till rätta med situationen idag.”

Det finns inget riskdagsbeslut om en samisk sanningskommission, men i januari träffade DO representanter för samiska riksorganisationer för att diskutera hur en sådan kommission skulle kunna utformas. Senare i år ska det också hållas ett rundabordssamtal med deltagare från länder med erfarenhet av sanningskommissioner.

Det är inte självklart vilka frågor en samisk sanningskommission skulle granska, men vissa ämnen har återkommit i debatten. Det gäller till exempel den rasbiologiska forskning som utfördes på samer i början av 1900-talet. Vetenskapsmännen utgick från en föreställning om att samer tillhörde en lägre stående ras. Detta perspektiv präglade också utbildningspolitiken, vilket fick till följd att samiska barn placerades i undermåliga nomadskolor. Genom historien har skolan har också använts som ett verktyg för att assimilera samer in i den svenska kulturen.

Den mest kontroversiella frågan i dag handlar om samernas rätt till mark och vatten. Sverige har ännu inte ratificerat ILO-konventionen om urfolks rättigheter, eftersom den kräver att staten erkänner och respekterar urfolks markrättigheter. I en nyligen avgjord tvist i Gällivare tingsrätt hävdade statens advokat att Sverige inte har några ”internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna, vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte”. Detta höll inte rätten med om och Girjas sameby vann en omtalad seger mot staten i frågan om rätten att förvalta jakt och fiske på samebyns område.

Sametingets ordförande, Håkan Jonsson, vill inte gå in på vilka frågor som ska behandlas i en samisk sanningskommission, men han är tydlig med att den förutsätter en statlig medverkan: ”Det framgår av namnet att det är sanningen som ska grävas fram. Vi vill ha en sanning om hur staten har hanterat de här frågorna. Sedan är det också viktigt att det blir en konsekvens av det som kommer fram.”

Att staten deltar i en sådan uppgörelse med det förflutna är dock ingen självklarhet. När den grönländska regeringen tog initiativ till en försoningskommission för att göra upp med kolonitiden valde den danska staten inte att medverka. Den dåvarande statsministern, Helle Thorning-Schmidt, meddelade helt enkelt: ”Vi har inte behov av försoning”.

Den grönländska kommissionen fick istället ett inhemskt fokus, där målet blev ”intern försoning”. Enligt historikern Jens Heinrich är det viktigt att sätta ord på befolkningens erfarenheter och därför har han och de andra kommissionärerna rest landet runt för att dokumentera vittnesmål: ”Människor gråter när vi pratar med dem. Det är rörande. Det är inte särskilt många, om ens någon, som har velat höra deras berättelse tidigare.”

Jens Heinrich nämner den danska koncentrationspolitiken som ett exempel på historiska beslut som satt djupa spår i befolkningen. Politiken skulle koncentrera befolkningen till större samhällen för att skapa förutsättningar för arbetsplatser och en välfärdsstat enligt skandinavisk modell, men flytten av hela byar blev för många grönländare en ofrivillig och djupt traumatisk upplevelse. Priset för moderniseringsprojektet blev omfattande sociala problem i de nya bostadsområdena.

Grönlands försoningskommission ska avsluta sitt arbete år 2017 genom att lämna en slutrapport med rekommendationer inför framtiden. Vad som sedan händer är en politisk fråga. Jens Heinrich hoppas att processen fortsätter och att vissa ämnen då undersöks i samarbete med den danska staten.

En sådan utveckling är inte helt ovanlig ur ett internationellt perspektiv. Enligt historikern Malin Arvidsson är uppgörelser med det förflutna ofta en process i flera steg, där statliga åtaganden i form av ursäkter eller ersättning först kommer in i ett senare skede.

Hennes avhandling om den svenska statens försök att gottgöra personer som utsatts för tvångssterilisering eller vanvård visar att det uppstår en rad dilemman, när staten ska sätta en prislapp på historiskt lidande. Det är sällan självklart vem som har rätt till kompensation eller på vilken nivå denna ersättning ska läggas.

Frågor om skuld och ansvar är helt enkelt komplexa och det finns inte ett rätt sätt att hantera dem. En del anser att man måste göra upp med oförrätter för att kunna gå vidare, medan andra hellre vill glömma.

Det mest kontroversiella med sanningskommissioner är förmodligen att de tar sig rätten att ifrågasätta vår gemensamma historieskrivning genom att låta nya röster komma till tals. Dessa röster, som brukade ses som oviktiga eller ociviliserade, bär på historier som inte alltid stämmer överens med vår självbild. Det gör deras sanningar obekväma, men inte nödvändigtvis mindre sanna.

Läs mer

Källor

Intervjuer:

Malin Arvidsson, historiker vid Örebro universitet.

Jens Heinrich, vice ordförande i Grönlands försoningskommission.

Håkan Jonsson, styrelseordförande för Sametinget.

Lars Lindgren, utredare hos Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Vidare läsning:

Astrid Nonbo Andersen: ”Grønland vil skrive sin egen historie”.

Malin Arvidsson: ”Att ersätta det oersättliga – Statlig gottgörelse för ofrivillig sterilisering och vanvård av omhändertagna barn”.

Kaisa Huuva (red.): ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka – Minnesbilder från samernas skoltid”.

Visa mer...