Kultur & Nöje

Därför går vuxna män i barndom

Kultur & Nöje
Två mån med mycket gemensamt: Alex Schulman & Sigge Eklund.
Foto:

Artikeln publicerades 9 januari 2016.

Alex Schulman (f 1976) och Sigge Eklund (f 1974) behöver knappast presenteras. De senaste åren har de två gjort sig kända som ett allestädes närvarande underhållar- och medieentreprenörpar, med Sveriges största podcast och en inmurad kändisstatus.

Båda har också författarbanor bakom sig. Lanseringen av deras tankebok ”Tid: livet är inte kronologiskt”, har också mer rört sig kring det väldiga förskottet och den spektakulära tvåvåningsmontern på Bokmässan, än om vad boken egentligen handlar om. De välorkestrerade intervjuerna har knappast gett någon bild av vad man har att vänta sig.

”Boken var tänkt som en tankebok om tid, men när den nu är skriven märker vi att den också kom att bli något av ett självporträtt”, konstaterar författarna själva. Detsamma kan sägas om deras gemensamma scenshow, ”Meningen med livet”, som bäddade för besvikelse för den som trodde att den fråga som antyddes i titeln ens tillnärmelsevis skulle beröras.

Såväl dessa som en stor del av podcasten och författarnas övriga verk kretsar kring och återkommer till just självporträtt genom barndomen. I det avseendet är de tydliga representanter för en vida spridd och omtyckt typ av populärkultur, med den litterära genren ”autofiktion” som dess främsta flaggskepp – där den personliga uppväxthistorien framstår som det centrala, det viktiga. Men vad är det som gör just den till en sådan lockelse? Hur kan det komma sig att två moderna vuxna män med familj, barn och affärsrörelse är så pass besatta av sin barndom?

”Anybody who has survived his childhood has enough information about life to last him the rest of his days”, har Flannery O’Connor skrivit. Barndomen tycks vara en värld rikare än den verkliga, en aldrig sinande historiekälla som ständigt måste bearbetas, underkastas terapeutiskt återberättande och analys. Alla bär vi våra barndomar inom oss, alla har vi varit barn och alla kan vi relatera. Alla har vi något tungt att bearbeta.

I ”Tid: livet är inte kronologiskt” är tiden nästan alltid ett nu. Precis som i barndomen, upptäcks världen och dess företeelser i presens, som om de vore fullständigt nya och av andra tidigare outforskade. Det är två drivna historieberättare vi får möta, som vet hur man använder presens för att skapa en direkthet och distanslöshet till de ögonblick i vilka berättelsen tar form. Särskilt tydlig är denna dramatiska tendens i de kapitel som är skrivna av deckarförfattaren Eklund. ”Upplevelsen är bekant”, börjar ett av de senare. Eller: “Där är den igen, semesterångesten i paradismiljö.” ”Jag är fem år gammal”, är ett annat talande exempel på hur författarna använder presens för att dramatisera barndomen, som om den fortfarande var till.

I denna alltid närvarande barndom söker de två berättarjagen svar på sina fobier och osäkerheter. De är rädda för döden, upplever ångest, har tvångsföreställningar, fruktar att de kommer att förvandlas till sina fäder. Boken som de skriver är en publik terapi som pågår i nuet och som utgör själva berättelsen. Det är sällan man får vara en nära åskådare vid en terapisession, och det har sin voyeuristiska dragningskraft – precis som Alex många underhållande bekännelser i podcasten.

Men det blir också lite kusligt efter en stund. Bortsett från ett par tre anekdoter har den trogne podcastlyssnaren redan hört allt som står i denna bok. Jag föreställer mig att det sker många upprepningar också i en samtalsterapi. Denna oväntade insikt, och åtföljande ångest inför den sinande barndomskällan, benämns också ibland av författarna själva: ”Jag har redan berättat allt”, konstaterar Sigge, ”berättat det så många gånger att orden förlorat betydelse”. Men varför i så fall hålla sig kvar där?

Den som lever i nuet har ingen annan historia än sin egen. Den som går i terapi gör det sällan för att förstå andra, utan mest för att komma underfund med sig själv. Detta inåtblickande är såväl autofiktionens dramatiska drivmotor som dess gissel: man kan inte berätta om sig själv utan att berätta om andra. Bara i bästa möjliga fall öppnar den terapeutiska monologen upp för andra inom en, för det mesta raderar den bara ut den som talar och tömmer orden på innebörd.

Det är ju när man inte längre har någonting att säga om sig själv som man vet att analysen har nått sin ände. Det är också då som talaren tystnar och blickarna vänds åt annat håll, till näste man i kön. Underhållarens ensamhet inför sin publik, hennes existentiellt utlämnade beroende av publikens skratt torde vara de två scenartisterna välbekant. För vad är det man egentligen har fått sagt, efter timmar och åter timmar av bekännelser? Det enda som verkligen tycks komma ur barndomen är upprepningstvånget.

Att de två figurerna båda går i terapi och att det förefaller vara en självklarhet är ett tidstecken som inte torde vara förvånande för någon i dag, men som likväl har oerhörda konsekvenser för vilket språk vi använder för att förstå varandra och oss själva, hur vi gör det och vilka böcker vi skriver. Psykologin och psykoindustrin – från självhjälpsböcker till farmakologikoncerner – är vår tids egentliga populärkultur. På dess premisser konstrueras allt från reklam till teveserier till Facebook. Den hugger ut sina patientkonsumenter till ett slags avbilder av de rådande föreställningarna: en allenarådande ”mänsklig” ideologi mitt i de politiska ideologiernas tillfälliga bortfall. Varje individ är en potentiell patient och har något slags syndrom eller symptom, kan förstås genom barndomar, avvikelser och drifter, är ständigt utsatt för diagnosticering av sig själv och andra. Diagnosorden är så assimilerade att de används av de flesta i vardagligt tal. Den personliga uppväxthistorien är det material, det de vises sten, utan vilket hela det här bygget rasar ihop.

Detta tankesystem för självförståelse påverkar hur vi inte bara ser på, utan direkt skapar det som vi kallar “barndomen”. Den enskilda, inåtvända, unika ”barndomen” ersätter det gemensamma, sociala, allmänna ”förflutna” som definitionen av vad en människas historia är.

Till skillnad från vad många i dag kanske tror, skrev Marcel Proust inte om sin ”barndom”. Barndomen är den specifika, hårt avgränsade materialtyp som finns till för att vi ska om och om igen kunna komma fram till samma populärpsykologiska slutsatser: kanske förändras vi inte lika mycket som vi tror. Kanske är vi alla olika, och ändå alla lika. Kanske påverkar tiden oss mycket mer än vi tror. Kanske måste vi utvecklas genom att finna våra verkliga jag. Kanske måste vi leva i nuet och fånga ögonblicket. På ett ställe förklarar Alex vad mindfulness är: ”en form av meditation som man kan utföra på sig själv när som helst”.

Men frågan som jag ställer mig efter att ha läst boken är om barndomen verkligen är någonting, om den alls finns eller ens har funnits. Det barndomsrum som nostalgikern skaffar sig inom sig själv finns inte som sådant, och har aldrig funnits. Det är en föreställning om lä, om en lisa för själen. Liksom frågan om tiden uppstår först när det behövs en viss sammanlänkande struktur för en ”tankebok”, tänker jag mig att barndomen som svar också uppstår först när en viss typ av text behöver levereras för det redan inkasserade förskottet, när en viss typ av material krävs för att terapin skall vara meningsfull, när en viss anekdot måste berättas för att ett instämmande skratt skall rulla över salen.

Vad är det jag kan skildra utan att lägga ner alltför mycket tid på research? Jo, den där gången då jag blev nobbad som tonåring, eller, ännu hellre, den där gången pappa skrek på mig och gjorde mig ledsen. Barndomen kräver inga förkunskaper. Barndomen är det mest demokratiska koncept som mänskligheten har uppfunnit.

Frågan om varför medelålders män är så besatta av sina (aldrig någonsin andras) barndomar visar sig vara fel ställd. Det är inte det att dessa män är besatta. Det är det att den samtida psykologikulturen som favoriserar det personliga framför det allmängiltiga, det autentiska framför det sanna, nutid framför dåtid, alltid kommer att fortsätta driva dessa män och kvinnor i en och samma riktning, nerför den inre historielöshetens glatta isväg: mot det där sagolandet då de var, eller snarare är, fem år gamla.